Jag har jobbat som präst i 20 år och den vanligaste fråga jag fått är om jag tror att det finns något övernaturligt. Jag har alltid svarat ja – den som tror på Gud måste ju bejaka tron på det övernaturliga, sådant som inte logiskt kan bevisas. Gud är ju liksom ingen kemisk formel. Men jag tror varken på spöken eller högljudda väckelsepredikanter.
En jägare förklarade en gång det ologiska i att den mörkrädde alltid springer till närmsta ljuskälla. Den som går på en mörk stig ser varje gatlykta som sin räddare, fast det borde ju vara tvärtom. Är du rädd, stanna i mörkret för där syns du inte. Springer du till ljuset gör du det bara lättare för alla spöken, gangsters och djur att komma och ta dig.
Mörkret kan vara en skonsam vän. Det finns saker som hör hemma i det fördolda och som borde få stanna där. Övernaturliga upplevelser är undantag, tillfälliga avvikelser från det naturliga. Ibland är de gåvor, lika ofta plågor. Alltid är de undantag, aldrig regel. Det finns hur många sekter som helst som försöker göra det övernaturliga naturligt. Med rätt teknik så ska du lära dig bemästra gränsövergången och få nytta av det i vardagen. ”Kom till oss” ropar de och försöker se ut som gatlyktor. Desto större anledning att stanna i mörkret – jag blir hellre jagad av vargar än hamnar i klorna hos dessa lurendrejare.
För några år sedan råkade jag lyssna till en väckelsepredikant som inför en jublande publik berättade om hur han fått slut bensin när han körde i snöstorm långt uppe i Norrlands inland. Halleluja sa han åt sina stelfrusna barn. Sen öppnade han tanklocket och började stoppa in snö i bensintanken. Halleluja sa han och tryckte gasen i botten. Och halleluja, sen kunde han köra hela vägen hem.
Jaha, tänkte jag medan alla ropade halleluja. Än sen då? Vad betyder det, vad vill han lära oss med sin berättelse? Att det finns en nådig Gud? Att Statoil borde sälja snö istället för bensin? Är det överhuvudtaget sant det han berättar? Och vem bryr sig? Egentligen?
Väckelsepredikanten borde varit tyst och tacksam för det han kanske fått vara med om. Det annorlunda ska vi tala varsamt om, framförallt undvika att tro att vi begripit det och kan kontrollera det. Låt det fördolda vara dolt, förr eller senare kommer allting ändå att förklaras. Vi borde oftare göra som den heliga modern Maria. När hon fick höra om det övernaturliga hon var en del av, tog hon det till sitt hjärta och begrundade det.
Det är inte spöken vi borde frukta. Det är den snacksaliga dumheten.
/Gunnar Sjöberg