Kvinnligt och manligt får se ut hur vi vill, så länge det kvinnliga är underordnat och båda parter hjälps åt att dölja det. Så vet jag att Hanne Haavind, professor i psykologi vid Oslo Universitet har sagt. Det provocerande i hennes ord är att ojämställdheten vilar på en gemensam överenskommelse mellan könen. Tyvärr tror jag hon har rätt.

Jag hoppas att Internationella Kvinnodagen inte firades med tårta på så många arbetsplatser. Den är inte som Mors Dag, en anledning till fest mitt i gråa, kalla vintern. Den är en möjlighet till reflektion och självrannsakan, en anledning att kritiskt se till dolda strukturer och omedvetna handlingar i våra egna liv, på arbetsplatser och i hem. Allt som bidrar till att behålla en diskriminerade könsordning. Tårtan passar liksom inte in i sammanhanget då det inte finns så mycket att hurra för. Däremot är det bra att Internationella Kvinnodagen infaller mitt i fastan.

Jag har gått en jämställdhetsutbildning och lärt mig massor. Som sagt, det är aldrig för sent att lära sig. Skriver jag, trots att min ingång i utbildningen var en känsla av att vara ganska medveten i frågan. Jag tror fortfarande att jag är medveten, och det är steg ett till förändring, men jag är också medveten om att jag som man (och chef) sitter fast i strukturer, traditioner och värderingar som gör mig till en pusselbit i Hanne Haavinds definition av den skenbara jämställdheten. Fast jag inte vill det.

Jag har lärt mig ett nytt ord: Homosocialitet. Det handlar om att män har lättare att identifiera sig med män och eftersom män oftare har makt så blir konsekvensen att en manlig överordning bevaras och förstärks vid rekryteringar, befordringar etc. Det är helt enkelt lättare att känna igen sig i den som är som en själv. Om det stämmer har kvinnor naturligtvis lättare att identifiera sig med kvinnor och då borde det finnas en kvinnlig homosocialitet. Men säg de sammanhang där kvinnlig överordning är norm?

Jag har också lärt mig att när kvinnor blir fler än 30% uppfattas de som ett hot av män, men också att män kommer mer till sin rätt i könsblandade grupper än vad kvinnor gör. Hur sorglig är då inte homosocialiteten? Den förminskar både kvinnor och män.

För många år sedan skrev jag ett konfirmandmaterial med Inger Aasa Marklund. Inte heller då var det för sent att lära sig, för när vi gjorde en ordbok så började Inger räkna fotografierna. Jag märkte irritationen bland männen omkring mig, och även hos mig själv. Men slutsatsen var solklar: Det var 75% bilder på män och 25% på kvinnor. Männen uttryckte laganda, kraft och framgång medan kvinnorna uttryckte omsorg, närhet och stillhet. Bildbyte blev konsekvensen.

Jag har också lärt mig att ambulanser oftare har blåljuset på när de kör män som drabbats av hjärtinfarkt jämfört med kvinnor. Och att kvinnor är överrepresenterade i den grupp som får diagnosen depression.

Slutsats: Ojämställdhet är ingen slump, det är inget som bara blir. Problemet är inte personliga fördomar, problemet är strukturella hinder. Så till nästa Internationella Kvinnodag kan vi väl skippa tårtan och ta tag i vår egen del i systemet istället. Lära oss av misstagen, kvinna som man.

/Gunnar Sjöberg

Vad semlan 2010 vill säga tror jag ligger i locket: Att lyfta det och se vad som döljer sig under det självklart synliga. Den vill få oss att se djupare, se bortom det som begränsar våra tankar, känslor och liv. Alla måsten, borden och det som påstås inte vara möjligt. Den som lyfter på locket anar en vänlig viskning: Vad vill du egentligen? Med ditt liv, allt som är kvar? Det jobbiga är inte frågan, det jobbiga är tillägget egentligen. Det ordet ställer alla livsval på sin spets och gör att svaret rimligen dröjer och att tanken tar ett andra varv. Det som kallas eftertanke.

Fettisdagen är sista dagen innan fastan, som sen pågår fram till påsk. Tanken med fastan är att under en period medvetet avstå något självklart för att istället ge rum för nya upptäckter. Här skulle jag kunna avstå från att fullfölja krönikan, i nån slags angivelse av paus. För det är också vad det handlar om. Att ta våra liv på så stort allvar att vi ger oss tid att reflektera över det. Att korrigera kursen, ta in den rätta inriktningen så det stämmer med vad vi tror oss vilja.

Vad vi egentligen vill är ofta dolt i dunkel. Liksom vad som var och är de rätta livsvalen. Men ifrågasättandet är en god gärning som ger spänst i våra liv och sinnen, precis som tvivel är en förutsättning för en levande tro. Att ifrågasätta det självklara, det möjliga och det som anses vara sanning. För den som vågar lyfta på lock kan livet bli både djupare och större men definitivt inte enklare.

När jag stannar upp i mitt skrivande hör jag Bengt Kalla, Charlottes farfar, säga i TV att han om två timmar ska dra flaggan i stång. Så underbart. Hans glädje bubblar av gråt och skratt och det är klart att man då ska dra flaggan i stång. Vad är annars flaggan till för? Och stången?

Farfar drar flaggan i stång för att hylla barnbarnet som gjort vad hon vill och till och med det som en del trodde inte var möjligt. Egentligen. Flaggan blir en symbol för det möjligas verklighet. Ett ifrågasättande av alla gränser och en spark mot alla lock som lagts på. Och just därför en hyllning till det liv som alltid är större än vår föreställning om det.

Jag vill komma till jobbet varje morgon med en känsla av att ha dragit flaggan i stång. Att ha mött den nya dagen med öppen och höjd blick. Jag vill ta åt mig av all energi de människor jag möter vill ge. Jag vill hälsa på dem jag möter varje dag utan att alls veta vilka de är. Jag vill tacka bilisterna som stannar vid övergångsstället och nicka igenkännande åt butiksinnehavarna. Jag vill känna mig hemma i en värld och ett liv jag egentligen vill.

Lyft på locket, viskar semlan precis när jag känner grädden nudda läppen. Hur kan jag äta den utan att följa dess råd? Åtminstone denna dag? Öppna mina sinnen mot det liv som är, det som sammanfattas i påsken; all glädje, all kärlek, alla svek och all gemenskap. Det vi kallar Stilla veckan rymmer allt.

Så jag hedrar semlan och öppnar mig. Flyttar fokus från mitt eget kända till något större okänt. Det underbara är att jag inte ens behöver anstränga mig. Livet möter mig framifrån, blicken bakåt kan jag sluta.

Surströmmingen får vänta med sitt inlägg i ämnet.

/Gunnar Sjöberg

När jag skriver detta sitter jag omsluten av tystnad i Uppsala, Sveriges fjärde stad. Snön faller utanför mitt fönster och påminner alla om förlåtelsen. Det vita och det som får bäddas in. Det mjuka täcker det hårda och tystnaden besegrar allt larm. Ingen kan falla vackrare än snö.

Jag vet att jag hyllat den gröna vintern, efter att kämpat med plogvallar och tjäle nästan hela mitt liv. Men snön får nu även mig på fall. Jag landar mjukt i insikten om växlingens värde. Årstidernas och det egna livets. Allt behöver inte synas och se likadant ut. De fyra årstiderna påminner oss om att det åtminstone finns fyra perspektiv på allt. Världen skulle se annorlunda ut om vi bara bejakade det.

Jag inser också fallets värde. Att stå stadigt är inte att stå i givakt, den som försöker faller som alla andra men fallet blir så onödigt tungt. Lätt böjda knän är en god livshållning, grundad i insikten om att alla faller någon gång och att fokus bör ligga på att resa sig istället för att undvika själva fallet. Världen skulle se väldigt annorlunda ut om vi bejakade även det.

Jag inser också att jag skriver i ett lätt romantiskt tonläge. Det känns bra, hellre mjukt än hårt och hellre vitt än svart en kväll som denna då snön mångdubblar det ljus som redan finns. En stark människa är den som inser att hon är svag, en klok är den som inser att hon ingenting vet. Ödmjukhet, även den egenskapen följer liksom med snöfallet från himmelen. Som en nådegåva i vitt.

Den dag som jag nu avslutar med att skriva min krönika, började på Centralstationen i Uppsala där jag väntade på tåget som skulle ta mig till Härnösand, denna stad vars skönhet jag upptäckt så sent. Jag förväntade mig försening norrut, därifrån snöstormen skulle möta oss. Men förseningen kom söderifrån; signalfel vid Karlberg i Stockholm. När jag väntat en timme gav jag upp, föreläsningen fick ställas in och dagen börjas om.

Redan på Centralstationen var stämningen uppsluppen. Ingen svor över SJ, vi bara log överseende. Planerna fick läggas om, dagen fanns ju kvar och plötsligt var den öppen. Än sen, var den kollektiva tanke som fyllde rummet. Ospårad terräng väntade den som vill utmana det oväntade. Kända marker den som helst spelar på hemmaplan.

För egen del gav jag mig iväg till arbetsplatsen med den bestämda ambitionen att ge vidare av den energi som fyllde mig. Jag pratade med mina arbetskamrater, visslade i trapphuset och fikade lite för länge. Vid arbetsdagens slut hade jag nästan inte gjort någonting och därmed, anar jag, massor. Det viktigaste kanske gömmer sig i det oplanerade. Tänk om meningen har tagit sin tillflykt till marginalen i denna vår värld av definitioner och kalkyler. Vad blir konsekvensen av en sådan tanke?

Växling, fall och ödmjukhet. Visst, det som göms i snö kommer upp i tö, fling, fling, men vid det laget är det annorlunda. Allting rör sig och ingenting blir riktigt som vi tänkt oss. Hur underbart är inte det.

/Gunnar Sjöberg

Vid nyår åkte jag på charter. Vi pratar Ving, Thomas Cook Airlines, Arlanda, Gran Canaria och tidig morgon nyårsdagen 2010. Och plats 6F. Flygvärdinnas råd är bekant sedan länge: Placera allt handbagage under stolen framför dig. Jag lyder hennes råd utan att protestera eller tänka efter. Om inte störtar vi, är det outsagda hotet i instruktionen.

Min mjuka väska hamnar följaktligen under stol 5F. Efter några timmar tar jag upp den för att plocka fram boken Gunnar (javisst, ett mycket narcissistiskt inköp av mig) skriven av Bob Hansson. Väskan är lite fuktig, men jag tänker att det beror på kondens från luftkonditioneringen. Ytterligare någon timme senare ser jag att det droppat något på mina skor. När jag böjer mig ner ser jag några tomma ölburkar cirkla på golvet, så jag tänker att det är därför mannen i stolen är så märkligt stilla. Han sitter helt enkelt och smygsuper medhavt.

När vi lämnar planet inser jag att handbagaget blivit riktigt blött. Jag inser också att mannen framför är redlöst berusad, han sitter kvar i sin stol och skriker okvädningsord till andra passagerare. Hans medföljande rusar ut ur planet. Det var sista droppen, kanske hon tänker, och i hjärtat lyckönskar jag henne till ett större liv.

I transferbussen drabbas jag av en ack så väldefinierad doft av urin och inser vad som hänt: Mannen har pinkat ner hela mitt handbagage.

Doften lägger sig tät över Gran Canaria, följer oss in det fina hotellet och ut på balkongen. Gunnar får jag slänga, boken alltså. Paraplyet kan hantera urin, tänker jag och lägger det på tork. Plånboken desinficerar jag med handsprit men de blöta sedlarna gör jag mig snabbt av med. Högra hörnet på resebeviset har klarat sig som genom ett under, alltså är hemfärden inte i fara. Men väskan åker ner i första papperskorg.

Väl hemma roar jag mig med att terapeutiskt berätta anekdoten för vänner och föra nån slags kamp mot flygbolaget som inte tycker sig ha med urinen att göra. Kanske har de rätt, men jag följde ju deras råd. Ett gott råd som blev ganska dyrt.

Varför skriver jag denna berättelse? Är detta en krönika som aldrig skulle skrivits, en som ger varje läsare en dålig start på dagen? En text som liksom lägger en våt filt över tillvaron. Eller kan vi, som jag, skratta åt eländet? Köpa en ny Gunnar och njuta av torra bokblad. Tacka Gud för att det som normalt stänker ner paraplyet är något helt annat än nederbörden från flygstol 5F.

Kanske vi också suckar över insikten om det tragiska med oss människor. Hur kul är det att börja det nya året med att tömma blåsan i ett charterplan? Jag vet inte, finner inga ord för nån slags sens moral annat än den jag inledde med: att inte följa alla välvilliga råd. De bygger ofta på erfarenhet och vad gäller charter har jag nu en alldeles egen sådan.

Frimodigt avslutar jag med följande råd: Välj din egen väg, liksom plats i flygplan, och undvik alltid 6F. Eller gör tvärtom, sätt dig just där och lita till att 5F har gjort sitt här i livet för att strula till det. Och ta alltid med ett par extra strumpor.

/Gunnar Sjöberg

Ansvarslöshet kan vara en god frukt om den serveras i begränsade portioner. Den gifter sig bra, som det heter i gourmetkretsar, med bekymmerslöshet. Nånstans handlar det om perspektiv och distans. Och en förmåga att släppa taget.

Fast jag menar kanske inte ansvarslöshet, mera förmågan att ta ansvar för just perspektiven. Att påminna sig värdet, både det höga och låga, av den egna prestationen. Att se sin egen vikt och viktlöshet och därigenom vara ansvarsfull även mot sig själv.

Jag kom till jobbet i morse med en klassisk lapp i min hand. Efter att ha vaknat alldeles för tidigt med alldeles för många meningslösa detaljer i mitt huvud så steg jag upp och skrev ner en att-göra-lista. Sen somnade jag om.

Tankarna hade kunnat hålla mig vaken hela natten men det tog bara en halvtimme att genomföra allt som stod på lappen. Märkligt. Oro tycks ibland bygga på extrem överskattning av möjliga bekymmer.

Så nu sitter jag här med min sommarlovskänsla. Härligt, du varvar ner säger en god kollega som ser min avspända hållning. Men kanske jag varvar upp istället. Släpper taget om det skenbart viktiga för att öppna upp för det verkligt viktiga. Det som får mig att le. Höjer blicken från de dagliga uppgifterna och sträcker mig mot de större, de jag egentligen aldrig får grepp om men ofta funderar över. Och söker.

De senaste veckorna har jag varit med i ett pågående samtal om gränser och vilja. Vi är så olika vi människor; somliga söker utmaningen, andra flyr den. Somliga bygger gränser, andra överskrider dem. Somliga söker svar på frågan vad de vill, andra gör vad de tycker att de borde göra. Det handlar inte om rätt eller fel utan om olika perspektiv. Olika sätt att gestalta våra liv.

Sommarlovskänslan får mig att acceptera den tanken. Min livshållning är en av många, men den är i alla fall min. Jag behöver inte försvara mina val och tankar, men inte heller slåss mot andras.

Så vilken känsla försöker jag egentligen beskriva med mina ord? Kanske är det friheten att stiga över tröskeln till några lediga dagar. Och att själva steget är poängen, inte ledigheten i sig. Möjligheten, och därmed makten, att bjuda in en förändring i mitt liv? Återigen, denna känsla av att meningen gömmer sig i rörelsen. Att livet ständigt måste erövras och att det utmanar mig att ta nya steg.

Jag ser hur mitt cirklande resonemang riskerar att landa i ett evangelium om ansvarslöshet. Att leva i ett ständigt språng mellan lockande hötappar. Men det är inte vad jag menar. Alla behöver rötter, men jag tror vi ska söka dem inom oss själva. Våga leva rotad i det som är min egen vilja och strävan. Ur det växer friheten; modet att både bygga och överskrida gränser. Ur det växer också balansen mellan vad jag egentligen vill och vad jag vet att jag borde.

Den som är rotad i sitt inre har inga större problem med rörligheten. Balansen är lättare att återfinna då den växer inifrån.

/Gunnar Sjöberg

Mina krönikor formas ofta ur samtal med vänner och en god sådan sa att barnets viktigaste tillgång är leken, kreativiteten och improvisationen. Vännen tog stöd av följande citat: Lek är grunden för all konst och kult, i lek och dans ger du livet möjlighet att vara större än dina föreställningar.

Större än dina föreställningar. Tänk att gå in i 2010 med den förväntan. Att livet har något mer att erbjuda, att den största begränsningen är den jag lägger på mig själv. Det är en oroande tanke, för den utmanar det bestående. Tänk om detta inte är allt? Tänk om livet bär på något som väntar på just mig?

Men det är också en underbar tanke. Den ger näring åt ordet ”vill”, ett av de vackraste av ord. Vad vill du med ditt liv, ditt arbete, dina val och relationer? Detta eller något annat? Att leva med de frågorna är underbart men också tärande – de leder till val som inte alltid är de enklaste. Att bygga livsvalen på ”måste” eller ”borde” är i den meningen befriande. Men ack så begränsande.

Jag går hellre med blicken mot himlen och horisonten än mot backen och alla gränser. Och jag går hellre vilse än att inte komma någonstans.

När jag för 10 år sedan var präst i Bergnäskyrkan i Luleå, arbetade jag en del tillsammans med yrkesverksamma konstnärer. Framförallt Marianne Öqvist, salig i åminnelse. Att jobba nära kulturarbetare är ett råd lika klokt som att aldrig sluta fråga. För det är precis vad en sann kulturarbetare gör; slutar aldrig fråga. Alltid söka bortom föreställningen, bortom den givna tolkningen och bilden. Livet är större än dina föreställningar!

Jag är ingen dansare men har förstått så pass att det handlar om modet att ge sig hän, att lyssna och känna och låta kroppen reagera. Som barnet i leken, så närvarande och öppen för det som sker i ögonblicket. Att utan rädsla följa det som sker i stunden. I några korta ögonblick har jag anat det stora i paradoxen att det är möjligt att leva gränslöst på en begränsad yta.

Dansen, konsten, kulten, leken. Allting ryms i barnet och förhoppningsvis ryms barnet i oss. Jag vet att det jag skriver kan låta naivt, inget för en företagsledare eller framgångsrik kvinna eller man. Men jag tror det är sant. Det lilla barnet frågar och söker och kapitulerar närmast som en reflex inför beroendet av andra.

Livet är större än våra föreställningar. Som Gud och som 2010.
Gott nytt år!

/Gunnar Sjöberg

Vi går mot en jul som innerst inne handlar om en kamp för öppenhet. Vi har ingen synlig Mur i Sverige, men många är de som vill bygga den. Människor som vill diktera villkor för sant och falskt, innanför och utanför. Bygga en värld konstituerad av ett vi och ett dom.

Märkligt nog finns dessa gränssättare också i kyrkor vars budskap handlar om Guds gränslösa kärlek. Religion kan vara ett av de största hindren för öppenhet – där ryms många konstruktioner för hur vår tro och längtan ska uttryckas och tolkas. Det är dubbelt sorgligt för ur detta växer den rädsla Jesus bekämpade. Öppenhet blir ett hot mot den kyrka som vill definiera rätt och fel, precis som Jesus blev ett hot mot den tidens religiositet. Tröst för ett tigerhjärta är att gränssättarna sover dåligt hur hög muren än är, för om gränserna blir själva innehållet finns mycket att frukta.

Den distanserade intellektualismen härbärgerar en annan form av gränssättning. Allt ska kunna förklaras och den som försöker hävda nåt slags rum för nåt slags mysterium i livet, målas in i ett hörn av tvärsäkerhet. Gick Jesus på vatten; ja eller nej? Hör Gud bön; ja eller nej? Finns det en himmel; ja eller nej? Även i detta finns en stor sorg, för hur rikt är ett liv med en färgskala som bara består av svart och vitt? Och hur stort livsutrymme erbjuder ett hörn?

Tro mig, tvivel är en tillgång. Så lyder mitt enkla credo.

Jag vet att jag snubblar dubbelt; jag förenklar för att komplicera. Men jag vill vara med i en befrielserörelse för öppenhet! Ur gränser växer osäkerhet, men vi behöver konturer för att befästa någon slags identitet. Det helt öppna landskapet kanske bara Ulf Lundell behärskar, vi andra behöver något att luta oss mot. Men när Gud ombeds av Mose att definiera sig själv blir svaret Jag Är Den Som Är. Visst kan leendet anas, den varma blick som vänds mot alla som trodde sig ha förstått? Gud låter sig inte definieras precis som öppenhet aldrig kan fångas in.

Julens mysterium är öppenhet. Jag är Sanningen säger Jesus i vuxen ålder och gränssättare från alla håll tar fram sina anteckningsblock. Jag är Vägen och Livet säger han i samma andetag och öppnar upp för en osäkerhet. Han lyfter fram barnen som förebilder och den som lyssnar med öppna sinnen kanske anar vad det handlar om. Det måste vara en levande sanning, inte en statisk. En sanning som kan uttryckas på tusen sätt och där mångfalden av uttryck är en styrka.

Barn kan mer än vuxna gestalta öppenhet. Tänk om det är att vara sann? Leva nära istället för på distans, hylla nyfikenhet istället för gränssättning.

Gud föds som ett barn som vill öppna upp för barnet inom oss. Min julhälsning blir därför denna: Sök, för barnet finns där. Närmare avbilden, gudsnärvaron inom oss, kommer vi aldrig.

/Gunnar Sjöberg

Jag tror det finns en växelverkan mellan den enes behov och den andres omedvetna, eller spontana, gåva att ge. Varför är det annars så ofta som vår ärligt upplevda hunger oförtjänt mättas? När vi förväntar oss beröm är det tyst men när vi halvpresterat hyllas vi. Tack för ditt stöd får den höra som tycker sig ingenting gjort och ett tack för dina ord riktas till den som bara lyssnat.

Det elfte budet lyder: Upphör aldrig att förvånas. Väldigt lite går att förutse och den som tror sig ha livets alla nycklar i sin hand blir ofta utelåst.

Förutsättningen för växelverkan är den enes mod att ta emot och den andres spontana livsyttring. Vill du bli sedd, möt blicken hos dem du möter och du kommer att bli sedd. Den som stirrar i backen begraver sig i sin egen bitterhet. Att våga ta emot, kanske är det den största utmaningen för oss i detta individualismens tidevarv?

Den som ger ska få, det var ett av Jesu budskap. Tänk om det är så. Att det finns en gudomlig energi i vilken vi gestaltar våra liv. En energi som vill öppna våra sinnen för varandra så att vi kan ge varandra mod, uppskattning, uppmuntran och glädje. En energi mycket större än vår egen och i vilken våra misstag och tillkortakommanden ryms. Lev utgivande, utan fokus på din egen prestation, och du får. Ge glädje och du får glädje. Ge liv och du får liv. Utan beräkning och krav på motprestation.

Hör du som har öron, sa Jesus också. Alltså, öppna dina sinnen. Bejaka beroendet av andra, våga ta emot. Upp med blicken, öppna handen, släpp in det och den som knackar på din dörr. Din inre dörr. Slutenhet är detsamma som förminskning. Och varför ska vi sluta oss när vi äntligen fått chansen att leva?

Detta skriver jag den första Advent. Ett nådens år är temat och det var vad Jesus kom för att gestalta. Judarna hade en tradition i Gamla Testamentet att vart femtionde år var ett Jubelår, eller ett Nådens år, då alla skulder efterskänktes och alla slavar frigavs. Vad Jesus ville bjuda in till var ett Nådens år som räcker hela livet. Ett liv då bitterhet begravs och alla får en chans att börja om.

Jag vet att det kan låta naivt och att jag frågat det förr, men varför har vi så svårt att låta nåd gå före rätt, framförallt i bedömningen av oss själva? Varför bjuder vi så gärna in rädslan i våra liv och så troget vårdar minnet av våra – och föralldel andras – misstag?

Nu har vi börjat ett nytt kyrkoår och ett eget livsprojekt skulle kunna vara att försöka leva i ett Nådens år. Att vi förlåter oss själva de misstag vi gjort och kommer att göra, att vi friger oss själva. Och tar emot den befrielse som ges oss utifrån, antingen av orden ”du är förlåten” varje söndag i kyrkan eller av de spontana livsyttringarna varje vardag från de goda människor som omger oss. Då, om jag försonas med mig själv, kan nåden få ett sådant fäste i mitt eget liv att jag också kan ge andra nåd utan att jag ens vet om det.

Ett Gott Nytt Nådens År, önskar

Gunnar Sjöberg

Vi köpte aldrig soffan. Vi ville ha en soffa utan reservation. En soffa att kasta sig i och helt frimodigt spilla i. En soffa som skulle bjuda in våra barn istället för att förbjuda dem. Snälla, hur tänkte han? Klart vi skulle sitta i soffan!

Vad är meningen med mitt liv? Fråga aldrig försäljaren på Bloms Möbler. Acceptera aldrig svaret: Tja, det beror på. Tänker du leva mycket? Åh, rädslan begränsar oss så mycket. Rädslan att inte duga, rädslan att brista och göra fel.

Ja, jag vill leva mycket! Jag vill följa varje hjärtslag i mitt liv utan att begränsa andras. Jag vill leva medan jag lever för detta jordeliv är det enda. Jag vill följa pulsslagen, låta blodet rusa och öppna alla sinnen. Jag vill leva utan reservation de dagar jag har att leva.

Visst, jag hör alla invändningar men just i denna krönika struntar jag i dem. Jag har tidigare citerat Neil Youngs kloka ord; If you follow every dream it will lead your wrong. Absolut. Jag har sedan länge kapitulerat inför insikten att jag inte är som Gud; jag vet varken vad som är bäst för mig eller andra och skulle jag bara följa min egen vilja och mina egna impulser skulle jag orsaka blodbad både i mitt eget och andras liv. Hedonismen har sin uppenbara begränsning. Men jag är också tillräckligt klok för att förstå att risken att vi lever för mycket inte finns.

Bloms försäljare är en dålig rådgivare. Lev hellre för mycket än för lite! Låt dig inte begränsas, varje dag är en bonus. Det hade ju kunnat vara ingenting! Släpp taget om det som begränsar dig, håll fast vid det och dem som berikar dig! Är du osäker om vad, böj dina knän och var beredd på sidledes förflyttning. Lätt böjda knän är en god livshållning även utanför en volleybollplan. Tänk om meningen inte är att stå stilla utan att den gömmer sig i själva rörelsen.

Detta skriver jag och ökar volymen på Spotify. Lyssna aldrig på försäljare, oavsett om de jobbar på Bloms möbler, i kyrkan eller säljer bantningsmedel. Jag försöker skriva om nåt som kan upptäckas men aldrig köpas. Nåt som redan finns där, inom oss som en längtan och strävan. Release me ,sjunger Laura på Spotify och får mitt hjärta att slå en volt. Befria mig. Till den jag är och vill vara.

Gud, ge oss mod, kraft och glädje. Så bad en arbetskamrat vid den dagliga morgonbönen häromveckan. Med mod, kraft och glädje kan vi motstå allt som vill begränsa oss. Ta sikte på soffor som både bär och klarar av allt spill.

Snälla, håll mig inte tillbaka, fortsätter Laura med bräcklig röst. Jag är ett glas med vatten som längtar till Oceanen. Befria mig. Jag sjunger med och öppnar alla kranar för att släppa fram livet. Utan reservation. Det är mer riskabelt än att köpa en soffa som kanske inte håller att sitta i. Men det är att leva.

/Gunnar Sjöberg

Nu ska vi till graven, säger änkan till sina barn och svänger förbi macken där gravljuset köps. Innan dess har blomsteraffären sålt rosor och kransar. Och var finns kyrkan? Var finns kopplingen till hoppet om alltings återställelse? Vi missade något, tänker jag självkritiskt. Något som alla Shellmackar upptäckt för länge sedan. Nämligen människans längtan efter egna uttryck mitt i alla gemensamma.

Naturligtvis finns det församlingar som insett vikten av att bejaka människors olika uttryck för sin sorg och längtan. Kyrkogården är ett vackert rum som rymmer generationers erfarenheter av glädje och lycka, sorg och smärta. I den meningen är rummet allas och vi ju ska förr eller senare hamna där. Samtidigt är det varje människas eget rum för sorgen kan vi dela men aldrig överta.

Den egna sorgen måste få uttryckas, i ord eller handling. På kyrkogården finns en rymd som orkar bära de uttrycken. Själva är det sällan vi orkar; vi frågar änkan hur det går för barnen och barnen hur det går för änkan. På så vis undviker vi att beröras för mycket och varken änkan eller barnen får en chans att uttrycka sin egen sorg. Det blir ett indirekt deltagande som inte hjälper de sörjande att bli vän med den sorg som är bara deras egen.

I somras läste jag boken Ett brustet halleluja, skriven av Tomas Sjödin. Den yttre handlingen kretsar kring den märkliga klockringartraditionen i England. Omedelbart slogs jag av ett minne från Hertsökyrkan i Luleå från 90-talet. Några minuter innan gudstjänsten ringde telefonen i sakristian. Det var en mycket upprörd – och framförallt väldigt trött – järnverksarbetare som vädjade till oss att stoppa eller åtminstone korta klockringningen. Han hade jobbat natt, precis somnat och nu ekade det i kvarteret och hans huvud av kyrkklockan. Jag minns inte vad jag svarade, bara den lite sorgliga känslan av att kyrkklockans budskap inte är självklart.

Jag kan förstå den nattjobbande mannen men när jag bara för någon vecka sedan läste att en annan person föreslog att kyrkan kunde kalla sina medlemmar till gudstjänst via sms istället för kyrkklockor kände jag att något håller på att gå förlorat. Och om detta skriver Tomas Sjödin.

De flesta kyrkklockor har en inskription och en av de vackraste är ”De levande kallar jag. De döda begråter jag”. Just den gamla kyrkklockans klang förenar människans erfarenhet av sorg samtidigt som slagen slår för varje människans liv. Klockorna uttrycker sorgen och kallar oss till fortsatt liv.

Så vad vill jag säga, mer än ett boktips? Ja, detta: Många av oss hör kyrkklockor varje vecka. Om klangen får tränga djupare än vårt öra så kan de hjälpa oss att tolka och reflektera över livet. I klockornas klang ryms erfarenheter av de livsdjup alla människor delar. Det ytliga och lättköpta är bortslipat, kvar finns det som bär och förenar. Människor tas ifrån oss, kärleken kallnar men livet slutar aldrig bjuda upp till dans.

/Gunnar Sjöberg