Ordfabriken

Den där ensamheten

Det är ensamt på toppen, brukar man säga. Icke det, säger jag. Inte i mitt yrkesliv hittills i alla fall. Jag byter jobb denna vecka och lämnar en arbetsplats där jag varit högsta chef men delat ledarskapet med en ledningsgrupp och dessutom varit omgiven av medarbetare som vill gott. Jag har kunnat göra misstag, vågat fråga och blivit ursäktad. Jag har delat framgång och motgång och bekymmer. Det har inte varit ensamt på den toppen.

Däremot är det ensamt på botten. Nu byter jag jobb och i valet inför det har jag varit ensam. Så är det bara, krasst konstaterat och ingenting att egentligen vara rädd för. Inför livets stora val – av glädje eller sorg eller bara oklarhet – står vi ensamma. Innerst inne är alla människor ensamma. Vi kan dela med vår partner, med kloka vänner och coacher men i djupet ligger bollen, valet och alla känslor, i vårt eget knä. Du står där ensam inför det som är ditt, bara ditt, liv. Och det som är dina, bara dina, val.

Det låter sorgligt och kanske är det så. Men vågar du konfrontera din innersta ensamhet kan det bli en befrielse. Lyssna till alla råd, dela och fråga, men vänta in beslutet och känslan som kommer från ditt inre. Lyssna inåt. Ensamheten finns där. Och svaret.

Evangeliet är att alla människor innerst inne är ensamma. Min innersta ensamhet kan möta din innersta ensamhet. Vi kan aldrig säga att vi fullt ut förstår hur en annan människa har det, men bottnar vi i vår egen ensamhet kan vi känna igen oss i varandras. Varje människas ensamhet är människans gemensamma ensamhet. Stort och märkligt.

Så det är ensamt på botten. Innerst inne är vi som vi var när vi var riktigt små – bortom titlar, löner och positioner. Grunden finns kvar. Botten. Kanske är det så att den stund vi är mest sanna i oss själva är minuten innan vi släcker sänglampan. Eller timmen innan gryningen. Som vi är då är sådana vi är.

Att bottna i sig själv är att få markkänning med denna ensamhet. Jag är kristen och tror att det är där som Gud möter mig. Bortom titlar, löner och positioner. Min ensamhet delas av den gudomliga närvaro som fyller varje vrå av universum. Vi andas Gud.

Men det kanske är ensamt på toppen i alla fall, tänker jag i respekt för alla som kan uppleva det så. Men kanske det ändå handlar om att våga fråga, våga bejaka beroendet av andra. Om inget mer, så i alla fall beroendet av Gud. Någon som lyssnar utan att peka med hela handen. Delandet.

Jag vet inte. En viss oro kan jag känna för det nya, ett stort vemod över att lämna det bekanta. Men ändå. En koltrast följde mig hela december på väg till det jobb jag nu lämnat. Först sjöng den när jag lämnade lägenheten, sen mötte jag den öga mot öga på trottoaren 500 meter senare, oavsett vilken sida jag gick på. Och jag tror absolut att det var samma koltrast.

När jag vandrade i Italien förra våren omgavs jag också av koltrastar. De svävade över stupen som ville de bära mig. Och nu, mitt i vintern, är det omöjligt att inte tänka på Benny Anderssons och Ylva Eggehorns vackra psalm och bön:

”Kom närmare. Bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig. Jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.”

Vad koltrasten sjunger om vet jag inte riktigt. Men den är ett sällskap för mig i min ensamma vandring från det bekanta till det obekanta. Och att den sjunger ger mig hopp.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 5 februari 2013 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.