Ordfabriken

Rum att dela liv

I den judiska traditionen firade man jubelår vart femtionde år. Det kallades nådens år för då frigavs alla slavar, konfiskerad mark gavs tillbaks och alla skulder skrevs av. En lek om återställelse, som en påminnelse om löftet om alltings återställelse till Shalom, som det var tänkt att vara. Jesus anspelade på den traditionen när han i en synagoga sa att han predikade ett glädjens budskap för de fattiga. Man kan vara fattig på många sätt.

Vi får möta det nya året med lätt ryggsäck, börja om på nytt med målet att leva så länge vi får gåvan att leva. Livet möter oss framifrån, även på vår ålders höst. Allting kommer att ta slut, därför är det lika bra fokusera på att börja medan vi kan. Lämna det som varit, leva i det som är och lita till det som kommer. Leva i nådens år.

Jag hade gärna gått mer i kyrkan under julhelgen än vad jag gjorde. Jag ville, men vi lever i en tid när Svenska kyrkan famlar efter fotfäste bland folket. Då läggs fokus på julnattsmässa och julotta. Absolut underbart och välfyllt men konsekvensen blev att de som ville fira en vanlig gudstjänst på juldagen klockan elva fick leta ordentligt. Åtminstone på den breddgrad jag numera bor.

Jag låter som en traditionalist och är det kanske också. Kyrkobyggnaden står där som en markör av både tradition, närvaro och hopp. En påminnelse om en gudomlig närvaro som fyller hela skapelsen. Genom kyrkans tysta förbön andas världen, skriver Anders Frostensson i en vacker men sällan sjungen psalm och kanske det är så. Att vi alla, hela skapelsen, är beroende av flödet mellan det gudomliga och mänskliga. Alldeles oavsett vilken tid på dygnet vi firar gudstjänst. Isåfall finns skäl både att vara tacksam för kyrkorummen världen över och det folk som fyllt dem med böner, inte minst alla kloster. Och kanske till och med att vara medlem i någon kyrka för att fortsätta vara med och bära, hjälpa världen andas.

Samtidigt avgörs inte Guds närvaro i vår värld av antalet gudstjänster eller medlemmar i Svenska kyrkan. Gud är alltid större än vi kan ana och närmare än vi kan tro. Jag har faktiskt svårt att förstå hur man kan värja sig mot den närvaron och vad som är så farligt med att bejaka den. Den gömmer sig i våra liv, i det djupast mänskliga, och vi möter den förr eller senare i det dramatiska eller ytterst vardagliga. Gud gör sig påmind.

Barnet i krubban på julaftonen är barnet inom oss och barnen i vår famn, längtan och saknad. Gud som en av oss, öppen och närvarande. Doften går igen i varje dop, då vi ber för de nyfödda och i varje begravning då vi tackar för eller får lämna det som blev av ett liv.

Däremellan, i vardagen, möter vi Gud i vänskapen och kärleken, det gåtfulla "klicket" eller "slumpen" som får våra hjärtan att jubla. Hur kunde vi mötas, vilka vägar förde oss hit, det är ständiga frågor för den öppne. Och vi möter Gud i konsten och kulturen, i dansen vars utmaning är att låta sig bli förd av någon annan och i musiken som vill ta mig bortom... eller närmare kanske... eller utanför det som begränsar mig nu.

Vi kan bära alla dessa tankar i ensam tystnad, men vi kan också söka oss samman för att dela dem. Inte bara för vår egen skull utan för att världen ska kunna andas. För när vi väl börjar dela tankar om Gud öppnar sig frågor om längtan, ansvar, mening. I kyrkorummen får vi dela liv även nådens år 2013.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 14 januari 2013 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.