Ordfabriken

Att lyckas med att misslyckas

Förlorare ber om ursäkt – vinnare har en handlingsplan! Så står det i ett sånt där flåshurtigt erbjudande från ett utbildningsföretag som kommit åt min e-postadress och vill få mig att gå en kurs som ska förändra hela mitt liv. Nånting inom mig ropar nej! Kan det verkligen räcka med en handlingsplan? För vad? Livet? Och vad ska jag vinna eller förlora? Är livet en tävling och har den som ber om ursäkt förlorat?

Senare samma dag läser jag en artikel om antologin ”Jag bombade”, som beskriver svenska ståuppkomikers misslyckanden. Alltså när de hamnat framför en publik med uppdraget att få dem att skratta och bara mötts av tystnad. Då ”bombar” man: Går sönder inifrån samtidigt som man skämtar för fullt utåt.

Aron Flam, en av ståupparna, beskriver svårigheten att hantera våra misslyckanden. För en komiker blir misslyckandet omedelbart offentligt för alla närvarande och vad som då ofta händer är att alla – även publiken – får jobbigt med att hantera det som sker. Publiken skruvar generat på sig medan någon hjälte in spe kanske försöker rädda situationen med ett skratt. En enda persons misslyckande – komikerns – övertas av de närvarande och blir till ett kollektivt misslyckande. Det är ju också ett sätt att hantera det; en endas misslyckande blir allas och därmed både större och mindre. Alla går hem och vill be om ursäkt för sin gemensamma olycka.

Ett annat sätt att hantera det är att göra som hockeypubliken; bua och lämna arenan i förtid. Där är det liksom tillåtet, kanske i vetskap om att skadeglädjen blir stor hos de som stannar kvar och ibland får se de skenbara förlorarna vända matchen och vinna.

På individnivå är det nog ändå så att de flesta av oss gör allt för att dölja våra misslyckanden och när de uppdagas så bortförklarar vi för varandra eller uppmuntrar den som misslyckats istället för att säga som det faktiskt är. Vi håller insikten om misslyckandet borta från oss själva och varandra. Ändå hör det till livet. Alla misslyckas, alla lyckas.

Vi lever i en kultur som hyllar den som lyckats och hänger ut den som misslyckats. Sakta men säkert bygger vi upp skräcken för reaktionen inför egna kommande misslyckanden; att publiken lämnar lokalen, vännerna mitt liv och att arbetskamraterna vänder mig ryggen. Att misslyckas har blivit att förlora nästan allt och alla.

Det finns andra kulturer; den amerikanska där du får lära dig att sikta mot stjärnorna och ”go for gold”. Fokus på att lyckas, inte på rädslan att misslyckas. Ytligt kan vi tycka, men det är kraftfullt med en vision om framgång. Djupare sympati kanske vi skandinaver känner med den finska kulturen; alla har rätt att falla igenom någon gång. Åtminstone är det så jag har fått den både berättad och gestaltad för mig; blir det för mycket på en fest så tar vännerna hand om dig och dagen efter är det ingenting att prata om. Alla faller igenom någon gång. Vackert mitt i det sorgliga.

Förlorare är fina – vinnare borde be om ursäkt! Det är ju inte en sån kurs jag vill gå heller, men kanske ska vi ändå hylla konsten att våga misslyckas. Vi kan börja med att skriva en lista över saker vi själva misslyckats med. I mitt fall skulle den innehålla allt från ett katastrofalt straffkast i basket när jag var 17 år till vänskap som gått förlorad i vuxen ålder. Hela skalan. Listan blir sannolikt så lång för oss alla att vi åtminstone kanske kan le åt den. Och i bästa fall känna glädje över att vi lyckats misslyckas så pass ofta.
/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 2 oktober 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.