Ordfabriken

Stapla om

Sex kubikmeter klyvd björkved ligger nere vid vägen. Uppgift: skottkärra den 70 meter uppför backen till vedboden. Väderutsikt: kraftigt regn. Men jag gillar jobbet för det ställer inga krav på händighet. Bara händer och uthållighet.

Jag börjar med att stapla om den gamla veden för att kunna stapla den nya och sambandet med livet i övrigt blir uppenbart. Mitt liv och mångas liv. Att leva framåt ställer krav på att hantera det vi samlat på oss. Stapla om för att både bevara det som bör bevaras och ge rum för det nya som måste in.

Vi lever i en rörelse, oavsett om vi vill det eller inte. Att håret grånar är bara ett ytligt bevis, djupare inom oss rör sig en större förändring som handlar om vilja och livsmål. Vi måste förhålla oss till det och den som vill bevara livsmeningen måste vara beredd på att stapla om. Livsmeningen gömmer sig i livsdjupet, tror jag. Under ytan.

Idag lyssnade jag till en klok biskop som talade om sin bok Längtan möter närvaro. Om kristen tro inte har någon relevans, någon koppling, till människans liv är det inte en kristen tro, sa han. Konstruktionen, teorin, har sin mening när den når från hjärnan till hjärtat. Om meningen med veden är värmen så är meningen med kyrkan att vara mötesplats för växande i tro och liv. Utan det går meningen förlorad. Biskopen sa kanske inte så, men det var vad jag hörde.

Att stapla om, det är något som också gäller kyrkan. Vi gör det just nu ganska kraftigt - bygger nya strukturer och stramar åt klädseln. Men det gäller att komma ihåg varför vi gör det, att fästa blicken längre fram än den direkta förändring som berör mig. Se bortom. Det gäller alla som lever i medveten förändring.

Jesus staplade om. Hans avsikt var inte att skapa en ny kyrka, han ville ge plats för det nya. Förlåtelse istället för förbannande, kärlek istället för rädsla. Rädslan såg han som människans största fiende, det är den som får oss att hata, stänga ute, vägra ta emot. Det var också rädslan som dödade honom, andras rädsla.

Var hamnar denna krönika? Den började i ved och nu skriver jag om Jesus. Men ok, det handlar om värme och glöd. Han sa, om man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. Att bara samla på sig ved saknar mening. Den längtar som lampan att ge vidare till andra.

Vad är ditt ljus? Vad vill du med ditt liv, vad tror du är syftet med de talanger du fått? Jag ställer frågorna till mig själv och de tär. Det vore så lätt om de aldrig ställdes, om livet fick ha sin gilla gång och slutomdömet fick bli ett lakoniskt "det blev som det blev". Men jag vägrar låta det hamna där, hur mycket det än tär. Jag vill lyssna inåt och utåt, jag vill besegra rädslan och hellre landa i slutomdömet "jag försökte i alla fall".

Jag har slutat försöka, hörde jag en klok föreläsare säga, men nu när jag skriver undrar jag hur klokt det var. Att "försöka" rymmer en reservation för ett möjligt misslyckande och därmed går energi förlorad. Så var poängen och det är klart att det låter mer kraftfullt att säga "jag ska vinna" än "jag ska försöka vinna". Men vi misslyckas ju allihop och att vara rädd för att misslyckas är att förminska livet.

Nu väntar veden och den värme och glöd som är dess mening. Jag ska bära upp den, absolut, och jag ska försöka göra det utan att få ryggskott. Och fortsätta stapla om.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 4 september 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.