Ordfabriken

Bortom gapflabbet

Jag lyssnade till en ståupp-komiker som tog mig bortom gapflabbet. Men det började illa, mycket illa. Vi var 80 personer som ätit oss mätta, hon skulle få oss att skratta i 60 minuter. Så var åtminstone vår tanke och säkert hennes. Fast kanske ändå inte.

Hon kom in och drog några snabba skämt som var svåra att både uppfatta och förstå. Och tystnaden lade sig över lokalen redan efter en minut. Oj, tänkte jag som skulle tacka henne, hur ska det här kunna hålla på i 59 minuter till? Meningen är ju att vi ska gapflabba och här sitter vi förstummade medan hon går på. Eller, vad är meningen? 55 minuter kvar och hon tar en paus som en ”sidekicker” också fyller med tystnad.

Men hon behövde pausen, vi också. Tid för att pejla in, ta sikte på nåt slags gemensamt möte. Nånstans måste det ha brustit i förväntningarna – vi var ingen berusad krogpublik fast hon hade hört oss sjunga under middagen. Och hon var ingen glad gamäng fast hon kallades ståuppare. Ändå hade vi kunnat googla på henne och hon och ”sidekickern” hade kunnat fundera på begreppet ”Svenska kyrkan”. Det borde ha funkat, så det är läge för ömsesidig självkritik. Men efter 20 minuter hände något. Hon skalade bort skämten och jargongen för att istället bli personlig. Och vi blev nyfikna – utom de som gett upp och gett sig av.

Du tar oss bortom gapflabbet, tänkte jag och hade därmed nyckeln till ett tacktal. Genom att berätta om sitt liv öppnade hon en dörr till den botten där både skratt och gråt ryms. Själva livsströmmen som ju förenar oss oavsett ålder, bakgrund, hudfärg, kön och läggning.

Glädjen och sorgen behöver varandra. Kanske det bubblande skrattet och tårarna är sidor av samma mynt. För att verkligen kunna glädjas måste jag vara trygg med sorgen. Är det så? Jag skriver det i osäkerhet, vill inte hamna i ett resonemang om att bara den som upplevt smärta kan känna glädje. Så är det ju inte. Även den som inte lidit kan ge tröst. Det handlar om att bottna i sig själv.

Och jag säger inte att jag gör det, alltså bottnar i mig själv. Kanske ingen gör det, fast det kan se så ut? Ståuppkomikern, som inte borde kallas det, kanske inte alls bottnar i sig själv fast det var vad jag kände när jag lyssnade till henne mot slutet. Och det är ju min känsla, inte hennes. Tänk om ingen av oss bottnar, alla människor söker sin botten och inspireras av andra som också söker sin botten. Människan som en evigt sökande existens.

Jag vet inte. Men jag vet att den som ”har allt” inte har allt. Att den som ”lyckats” inte alltid är lycklig. Att den som ”har koll” också sover dåligt. Nånstans är vi alla lika, i djupet av oss själva. Nära den där botten som vi aldrig når. Vi kanske kan nå olika djupt, blir mer eller mindre förtrogna med vårt inre, men kanske vi aldrig bottnar.

Att ”komma till himlen” kanske är att bottna. Komma hem. Bli den jag var tänkt att vara. Och jag tänker på en bön från Iona: Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig. Gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

/ Gunnar Sjöberg


Publicerad den 20 september 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.