Ordfabriken

Spår av Gud

Jag kan ingenting om fåglar men koltrasten är ändå min favorit. Jag har lärt mig att den sjunger i gryningen och skymningen men den verkar också sjunga precis när den vill. Som där jag är när jag börjar skriva denna text, i Italien. Här heter koltrasten Merli.

Jag sitter på en klippa över Medelhavet och Merlin sjunger på den tunna linjen mellan klippan och havet. Där drillar den, i stiglöst och för människan farligt land. Jag kan inte sången men den är vacker. Kanske är det gränser som koltrasten sjunger över. Att den liksom både vill göra oss uppmärksamma på gränserna och bära oss över dem.

När jag gav mig ut på vandring i morse gav jag mig själv i uppgift att söka spår av Gud. Jag har gått vilse som ett bortsprunget får, sök upp din tjänare. Så löd texten jag läste strax innan. En fin bild, ett bortsprunget får kan ingen anklaga, det är bara bortsprunget. Vilse. Sånt händer även i en vuxens liv. Så jag gick med öppna sinnen, spanande efter nån slags hemkänsla eller någon som kan leda mig dit. Merlin anmälde sig som frivillig följeslagare redan från de första stegen.

Att vandra är att låta sig omslutas av det som möter och finns till. Att vara stilla i en rörelse i det som är. Lyssna igenom bruset, se igenom allt som skymmer. Vara fokuserad och öppen på en och samma gång.

Tre stora fåglar slår sina vingar högt över koltrasten. Tre, detta heliga tal. Sen glider de iväg som om de aldrig funnits annat än i min blick. De bärs av vinden. De har det mod som krävs för att göra det.

Människor som passerar mig där jag sitter ler vänligt, ser mig i ögonen och säger Salve. Ett ungt par ber mig ta ett foto på dem och jag tar två för säkerhets skull. Och ber dem ta ett på mig. Frid. Kanske är det vad koltrasten också sjunger om.

Och fjärilarna, de många som sveps iväg liksom av en annan kraft, utan tydlig styrsel eller riktning men som ändå hamnar rätt. Som om hemligheten är att låta sig svepas med istället för att spjärna emot. Släppa taget för att finna det.

Och stigen – ibland så jämn och fin att jag glider fram, sen stenigt och hopplöst brant… och nerför är tyngre än uppför.

Till sist möter jag La Rosa Canina, Guds vilda vackra majblomma till människan. Hon är med mig resten av resan och är den vackraste blomma jag sett. Förr i tiden var den medicin mot kraftlöshet, berättar en kvinna jag frågar. Det är den än idag, varför skulle den annars växa så ymnigt i de kuperade bergen?

Det finns spår av Gud, tänker jag, bara vi kommer närmare marken. Och saktar in stegen. Jag tänker också på det där flödet som ger liv; att man får det man ger för att kunna ge av det man får. Salve.

Och på kvällen på stranden leker pappor med sina barn. Och Gud finns i barnens lek, närmare än så kan vi aldrig ana mysteriet. Här finns så mycket kärlek. Vuxna hjälper barnen att bli vuxna. Och fortsätta visa Gud för oss.

När jag kom hem till Uppsala hade koltrasten byggt bo på balkongen. Stort är livets mysterium, synliga är spåren även för ett bortsprunget får. Jag tror det vilar en förväntan i allt som lever och att vi får leva i den med vår alldeles egen.

Vi som ändå tvivlar ibland kan luta oss mot varandra och nynna psalm 717 som Ylva Eggehorn skrivit och Benny Andersson tonsatt: Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som sjunger timman innan gryningen.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 22 maj 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.