Ordfabriken

Vi är på en bro

När någon frågar ”allt väl?”, vad svarar vi då? Jag har skrivit om det förr, detta ständiga förutsättande av att allt – verkligen allt – ska vara väl eller att ingen som får frågan ska ha tillräckligt mod eller tillräcklig tid att svara annat än ”absolut”.

Häromdagen mötte jag en osäker student som mötte en annan osäker student på gatan, det finns många sådana i Uppsala. Studenter alltså. Hej Ola, är det bra frågade den ene generat. Ja, svarade den andre med röda kinder och fötterna i snubbelläge, det är alltid bra med mig. Åh, lycka till tänkte jag med omsorg i mitt hjärta. Känn inte att allt alltid måste vara bra med dig.

”Helt okej” är väl ett svar de flesta av oss är bekväma med, fast det säger ingenting om hur det egentligen är. För vad är ”helt okej”? Kanske orden fångar den där känslan av att summa summarum så är det någorlunda balans i tillvaron. Att det gungar på vissa håll, men inte så att jag ramlar handlöst. Och att somligt ger mig kraft att stå stadigt. Om allt vore väl hela tiden, hur vore ett sådant liv om vi med ”väl” menar att det inte gungar? Stillastående, som en flod utan flöde. Var finns livet i en sådan?

Om jag åtminstone kunde få dem att känna att den här skälvningen under oss betyder att vi är på en bro. Så skriver Tomas Tranströmer i en av sina mest ordrika dikter, Galleriet. Och så vill jag se livet. När det gungar är det kanske inte hela marken som skälver, vi är bara på en bro. På väg till något. Inte nödvändigtvis drivna av den egna hungern efter mer, mindre eller något annorlunda. Drivna av livet, som av egen kraft för oss framåt. Över broar.

Men visst, den som undviker att svara ”absolut” på frågan om allt är väl riskerar att betraktas som oartig eller en dyster grubblare. På samma sätt som den som bejakar livet som en rörelse kan ses som rastlös och alltför glupsk på livet. Jag säger inte att något förhållningssätt är bättre än det andra, förnöjsamhet är säkert en gudagåva. Liksom längtan. Men jag tror längtan tär mer, den gnager liksom på det som verkar så självklart. Som ett rop, en kallelse. Inte en mur, som förnöjsamheten kan vara.

Att stå med båda fötterna på jorden är per definition att stå stilla. Ändå betraktas det som ett gott karaktärsdrag.

På jobbet checkar vi ofta in på viktiga möten genom att gå en ”runda” – alla erbjuds att på max en minut säga något om hur det är, privat eller på jobbet. Att säga ”pass” är helt okej men vi går rundan för att vi ska kunna förstå varandra bättre. Hur mycket gungar det just nu för dig? Ge mig en vink om det så förstår jag dig bättre och du kan vara tryggare i gruppen. Det handlar om kommunikation.

Det förstod Sören Kierkegaard som i mitten av 1800-talet skrev: Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Kanske Kierkegaard var inspirerad av den bön som Siouxindianerna bad långt före honom: O, Store Ande, gör mig så vis att jag går i den andres mockasiner innan jag kritiserar eller dömer honom. Eller förutsätter att allt alltid är bra, tänker jag framför datorn. Och bestämmer mig för att tänka efter innan jag både frågar och svarar nästa gång.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 24 april 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.