Ordfabriken

Topp, tapp, tipp

Det fanns en tid när i princip alla svenska medborgare var medlemmar i Svenska kyrkan. Man föddes in, det räckte med att en av föräldrarna var medlem. Världens största kollektivanslutning, världens största lutherska kyrka. Staten och kapitalet, staten och militären, staten och kyrkan. Den enda med stort k.

Det var inte länge sedan. 1996 blev dopet medlemsgrundande, vägen in som medlem i Svenska kyrkan. År 2000 skildes kyrkan och staten. Jag minns ett Luleå runt 1990 när i stort alla var medlemmar, alla ungdomar konfirmerades, alla elever sjöng julpsalmer utan problem. The times they are a changing. Tack och lov.

Svenska kyrkan har ett problem med sin historia. Med nåt slags självvalt självskadebeteende räknar hon statistik som vore det själva meningen. Som om Svenska kyrkans främsta mål är att vara Sveriges största medlemsorganisation. Problemet är att utgångspunkten är 100%, att alla är medlemmar. Så är det ju inte nu, idag är 69% medlemmar sett till hela landet. Färre javisst, men ändå fler än sex miljoner människor. Bara svenska staten har fler medlemmar.

Snälla nån. Rubrikerna talar om medlemstapp och jag gillar inte ordet. Vaddå tapp? Det är klart att Svenska kyrkan tappar medlemmar, tack vare att tradition och tvång släpper sitt grepp. Tack vare att fler människor gör egna medvetna val. Tack vare invandring som tillför troende medlemmar från andra kristna kyrkor. Medlemskap ska motiveras, inte följa med en födsel. Står du på en statistisk topp som säger 100% är varje förändring ett tapp. Topp tapp. Men inte tipp.

Jag är inte orolig för Svenska kyrkans framtid. Må så vara att ekonomin försämras, att vi måste bli bättre på att samverka och effektivisera. Men intresset för andlighet ökar, människors längtan efter Gud minskar inte. Och det är ju kyrkans ärende! Svenska kyrkan ska vara en miljö för andligt sökande, en fysisk plats och gemenskap där individuell längtan kan uttryckas och möta andras. Och i mötet sker växt.

Jesus grundade inte en organisation, han samlade folk. Hans syfte var inte att bilda eget, syftet var att öppna människors hjärtan. Att länka samman Guds närvaro med människors längtan. Riva murar för att öppna upp, spränga gränser för att befria. Frälsa.

Jag skriver det här som en av organisationens företrädare. Jag kan inte skriva om Svenska kyrkan utan att använda ordet ”vi” - jag tillhör systemet, absolut. Och jag ser en mening i mitt uppdrag. Strukturer behövs – liksom liturgi – för att bära en djupare mening, skapa sammanhang och styrka, men de behövs inte för sin egen skull.

Att peka bortom sig själv, det är Svenska kyrkans roll. Vara miljö, vägvisare, rastplats, mötesplats. Och visst, för organisationen blir det ett problem om färre vill vara med och bära. Kyrkor kanske måste stängas, tjänster dras in, körer läggas ner. Men Guds närvaro i människors liv följer inte medlemskurvan för Svenska kyrkan. Närvaron är konstant. Kyrkan en möjlig påminnelse om den.

Det som oroar mig är om vi i kyrkan tar relation för given. Om vi inte förstår att varje enskilt möte är sannings ögonblick. Om vi inte bejakar att människor idag har kompetens nog att också utöva sin andlighet – finna sina böcker, välja sina gudstjänstbesök, formulera sina tankar. Kyrkan äger inte Gud men kan peka bortom sig själv. Mot den som alltid är och allting bär.
Gunnar Sjöberg,


Publicerad den 27 mars 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.