Ordfabriken

Allting har sin tid

Nånstans har jag problem med bufféer. Framförallt illa komponerade sådana. Det är nåt med själva hopblandningen, när allting rinner in i allt. När tandorikycklingen lutar sig mot kalvsyltan och rödbetan lägger sig över laxen. Jag inser att jag själv bär ansvar för hur jag komponerar min tallrik. Men ändå. Det är själva bufféupplägget som får mig på fall.

Jag minns en måltid i Frankrike som var underbar fram till desserten. Den var så totalt i otakt med förrätten och varmrätten att allting bara dog. Ge honom allt vi har, tycktes tanken bakom kompositionen vara. Och helheten förtog detaljernas skönhet och smak.

Allting har sin tid, nånstans borde det också gälla maträtter. Nu är fastans tid och vi stoppar i oss semlor på löpande band. Semlan som från början var tänkt som en fet uppladdning tisdagen innan fastan har blivit en bakelse som räcker ända in i påska. Det är naturligtvis helt okej men nånting har gått förlorat. Semlans funktion ska ses i relation till askan dagen efter, den som kallas askonsdagen och är fastans inledning. Livet är en fest, absolut. Men inte alltid. Livet är en fasta också. Skiftet av vokal antyder en av livets tunnaste men viktigaste linjer. Livet är fest och fasta, semla och aska.

I sitt kaloristinna överdåd vädjar semlan till oss om besinning och balans. Ät mig inte varje dag, är ett övertydligt budskap. Men ät mig när du vill tänja ut livet en aning; för att våga gå över den där tunna linjen. Allting har ju sin tid, även semlan. Som glädjen, skrattet, festen. Som sorgen, gråten, fastan. Besinning och balans.

Svenska kyrkan har ett kyrkoår som är som en kostcirkel för det inre livet. Det börjar första advent och slutar med domsöndagen. För varje söndag finns texter som gudstjänsten ska formas kring. Varje söndag har sitt eget tema. Nu har vi en dryg månad av fastetid innan den stora festen: Påsken. Jag gillar tanken att kunna gå till kyrkan varje söndag för att smaka och se olika aspekter ur livet. Allt serveras inte på en gång. Allting har sin tid.

Egentligen är det inte semlan som inspirerat mig till denna krönika. Det är Christer Sjögren. Eller snarare en annons om Christers julkonsert med Lotta Engberg, Gunhild Carling och Curt-Erik Holmquist i Uppsala den 6 december 2012. Annonsen publicerades i UNT på fettisdagen den 21 februari 2012. Vi pratar buffé. Fullständig sammanblandning. Kalvsylta och gravad lax. Varsågod och skölj, men varför får inte allting ha sin tid? Christer har ju sin, men det är ju ett tag dit. Eller hur?

Konsten att vara i det som är, det är en stor konst. Jag vill inte vara i en julkonsert med Lotta och Christer, möjligen aldrig men absolut inte nu. Jag vill inte vara i en semla, men det beror inte så mycket på semlan utan på min galla. Jag vill vara i närheten av den där tunna linjen, vokalen som skiljer fastan från festen. Jag vill leva öppen för båda - glad i min glädje, ledsen i min sorg. Leva med uttänjda gränser, mer uttänjda än vad som känns bekvämt. För den sakens skull kan jag till och med offra gallan och äta en semla; för att njuta i just den stunden och sedan njuta av motsatsen.

En möjlig mardröm är hela livet serverat på en enda dag. Lussebulle på morgonen, pepparkaka till fikat, sillunch, alla hjärtans-bakelse, surströmming och sedan avec med Christer Sjögren. Detta skrivet utan något ont sagt om någon enda detalj. Men allting borde ju liksom få ha sin tid.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 28 februari 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.