Ordfabriken

En aria i knät

Att läsa Azzeddine är som att hamna i ett kort, intensivt ösregn. Den rubriken fick mig att läsa en recension som Johanna Åberg skrivit i UNT av Saphia Azzeddines roman Sånt berättar jag för Allah. Jag skummade igenom recensionen men har inga planer på att läsa boken. Rubriken räcker. Jag tror jag förstod Johanna Åbergs känsla.

Jag tycker om korta, intensiva ösregn. Finns en altan eller gräsmatta i närheten går jag gärna ut för att överrumplas och översköljas. Kom och se, sa jag ibland när barnen var små. Jag ville lära dem att åtminstone sträcka ut händerna för att inte bara bli blöta utan också känna kraften av något annat. Något icke kontrollerbart. Jag gör samma sak idag. Ensam.

Oväder kan vara vackra, särskilt när de kommer som en överraskning och är korta, intensiva. Skriver jag lättvindigt, utan att äga en enda hektar av skogsmark.

Det finns olika former av oväder men det som fascinerar är överrumplingen. Poff. Och omkullkastningen av det självklara. Krasch. Världen är annorlunda efteråt, både den yttre och inre beroende på vilken typ av oväder det handlar om. Boom. En plötslig vind kan slå omkull oss – ett leende, en beröring och en kommentar lika väl som trettio sekundmeter och en klass 2-varning av SMHI. När vi reser oss är världen en annan. Kanske inte bättre men annorlunda. Och annorlunda är bra.

För några år sedan var jag på Matoperahuset i Stockholm för att fira min mammas 75-årsdag. Jag kom dit oförberedd med en vag uppfattning om att det handlade om att äta och lyssna på opera samtidigt eller inte. Mitt i maten – och operan – sjöng en kvinna en aria som en aria ska sjungas. Med inlevelse sökte hennes blick över lokalen och sekunden innan hennes blick fann min fick jag ett varsel av att något var på gång. Så jag mötte hennes blick när hon stadigt gick fram mot mig, föste undan besticken och tog plats i mitt knä. Jag hamnade i ett kort, intensivt ösregn. Vackert, överraskande, överrumplande. Hon sjöng hela arian sittandes i mitt knä. Det darrar än vid minnet.

Varför just jag, av alla hundra i lokalen, är ju en naturlig fråga. Men jag minns inte att jag ställde den då och idag är den ointressant. Den frågan förskjuter fokus från kulturens mission och operasångerskans prestation. Det handlar ju inte om mig, min eventuella närvaro i ögonblicket eller hennes och min eventuella kemi. Suck, sådana begränsade perspektiv förmår inte ta in det kulturen vill bjuda upp till. Det handlar om ett kort, intensivt ösregn. Ett nedslag. En dans i oklar men bestämd takt. Pang. Att bli förd av någon annan, något annat. Just nu. Leva liv.

Så vad är då kultur? Jag vågar inte ge mig in i debatten för nånstans handlar det å ena sidan om personlig smak, å andra sidan om formella definitioner. Är det kultur när Zlatans nedtagning kastar omkull mig i TV-soffan? Är det kultur när hon som bjuder upp får mig att fullständigt släppa alla tag som begränsar mig?

Det korta, intensiva ösregnet. Arian i knät - det som kastar omkull och förvånar mig. Allt sådant är vad som slipar bort alla överbyggnader och blottlägger vad livet handlar om. Det nakna som jag i bästa fall vågar se när jag släckt lampan innan ögonlocken. Och i gudagivna stunder får dela med en vän som förstår. Som kan hålla om mig medan jag kastas omkull. Eller följa med i fallet. För även efter korta intensiva ösregn följer sol. Så är min tro.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 17 januari 2012 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.