Ordfabriken

Låt barnen komma till kyrkan

Himlen vill möta marken där jag bor. Så inleds en körsång skriven av Johanna Olander och Sven Fridolfsson. Det sammanfattar julens budskap. Den kristna julens budskap, skulle jag kunna skriva, men det finns ju bara en jul. Eller? Min osäkerhet följer av ett märkligt debatt-program i SVT där skolornas rätt att ta med elever till kyrkorna i juletid debatterades.

Himlen vill möta marken där jag bor. Jag tror det finns ett skeende som pågår alldeles utan min egen medverkan och dessutom utanför mig själv. Himlen vill möta marken, det gudomliga det mänskliga. Vi behöver inte tro på det, det sker ändå. Att utsätta sig för mötet är en möjlighet. Eller ett hot.

Jag minns många smockfyllda advents- och julsamlingar med skolor i Luleå Domkyrka från förra seklet. Jag minns körerna, tystnaden, ljusen. Jag inser att tiden på nåt märkligt sätt förändrat villkoren. Nu reglerar Skolinspektionen vad som får ske eller inte ske. Till och med vilka psalmer som möjligtvis kan få sjungas. Jag kan förstå det som en konsekvens av alltför många präster som befallt alla barnen att be och tvångsvälsignat hela klasser. Men jag tror inte det är eller varit så vanligt. Så vad är vi rädda för? Att skoleleverna ska bli berörda? Träffade av den andlighet som fyllt universum allt sedan skapelsens första dag? Att kyrkorummet – stenarna – ska ropa?

Människor tror och kyrkor är byggda som rum att dela och uttrycka denna tro i, både ensamma och tillsammans med andra. Kyrkan mitt i byn har samma funktion som en moské och en synagoga och den skolelev som anat rymden i Domkyrkan kan också förstå moskéns uttryck. Eller åtminstone borde skolan kunna lära eleverna det, att inte begränsa kristendom till västvärlden och Svenska kyrkan till det ur-svenska. Världen är större än vi tror, precis som Gud. Att låta barnen komma till kyrkan är att vidga deras livsuppfattning. Och är inte det skolans uppgift? Att utmana?

Det finns ingen anledning att demonisera Skolinspektionen – den försöker ge vägledning till en sund balans mellan skollagen och kyrkans tro. Jag tror inte rädslan är samma som maktens rädsla över människor som blir berörda. Hänförda och fria. Men den rädslan känner vi genom historien och därför har makten ofta lierat sig med den ledande religionen. Det handlar om kontroll och i somliga tider vill både kyrka, stat och föräldrar kontrollera i övermått.

Debatten om skolans samlingar i kyrkan skulle kunna föras i ett lugnare tonläge. Om himlen vill möta marken där vi bor, spelar det ingen roll hur mycket vi försöker reglera och begränsa själva träffpunkten, mötesplatsen. Det sker ändå. I våra hjärtan. Det knackar på dörren. Inifrån.

Livets stora frågor hinner ikapp oss förr eller senare, så varför ska vi hindra barnen från att mötas av dem? Det finns en rymd i Gudstankarna som ingen kan begränsa. Kyrkans höga valv vill påminna om det.

Religion är en privatsak brukar vi säga idag. Absolut, alla ska ha rätt till sin egen tolkning. Men när min tolkning möter andras vidgas den. Mitt begränsade synfält behöver utmanas och ta in att religion är en angelägenhet för hela skapelsen – en längtan och strävan att hela och leva för mer än min egen vinning. Att vidga rummet.

Kyrkorummen talar om detta, så låt barnen komma till dem. Medan prästen utan dåligt samvete kan ligga lågt. Det stora kommer till oss, oavsett allt annat. Himlen möter marken där vi bor. God jul!

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 19 december 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.