Ordfabriken

Väntan vid en tröskel

Häromdagen lyssnade jag till en vacker text om hur Visheten ropar till oss: Lycklig den människa som hör på mig, som vakar vid min dörr dag efter dag och väntar vid min tröskel.

Det är tröstande ord till den som inte kan bestämma sig. Den som vill pröva en tanke en gång till, eller lyssna till sitt hjärta ett varv till… Den osäkre och vacklande. Den ambivalente som är klok nog att se giltighet på fler än ett sätt.

Att vänta vid en tröskel kräver mod och uthållighet. Mod att lyssna, inåt och utåt. Bestäm dig, ropar världen runt omkring. Välj! Tiden går, vi har bara ett liv bla bla bla. Hellre välja fel än inte välja alls, nöj dig med det som är. Visheten ropar precis tvärtom: Lycklig den människa som väntar vid min tröskel.

Jag tillhör de som ibland bestämmer sig för snabbt. Till mitt försvar kan jag säga att jag är lika snabb på att ändra mig, om det nu är ett försvar. Kanske det bara betyder att jag sitter på en sån där tröskel, en smal yta mellan två val. Och att jag vacklar än hit och än dit. Önskan att fatta ett beslut – att göra det där valet – driver mig att göra det men så fort jag gjort det sluter sig ju världen. Det finns ju alternativ! Kanske är det vad det handlar om? En önskan att leva i öppenheten, behålla alternativen.

Å andra sidan tillhör jag också de som inte kan bestämma sig. Eller snarare, de som kan låtsas bestämma sig. Vi som låtsas veta vad vi gör och vill. Vi som svarar ”absolut” på varje fråga om ”allt är under kontroll” och självsäkert säger ”ja” bara för att undvika det betydligt svagare ”vet inte än”. Att vara bra på att låtsas, är det en styrka eller svaghet? Tänker jag, osäker redan inför frågan.

Jag tror jag hittat Vishetens tröskel nu. Så jag sitter där, inväntar nån slags känsla. Nåt slags beslut. Lyssnar. Kanske blir jag kvar på tröskeln. Visast är den människa som inser att hon ingenting vet, sa Sokrates. Vad det egentligen betyder har jag aldrig förstått, alltså är jag vis.

Trösklar finns i livet men vi kan förhålla oss på olika sätt. Den som rusar på utan tanke snubblar på tröskeln. Ramlar åt ett håll utan styrsel och koll. Det ligger förstås en charm i det, att låta saker bara ske. Studsa runt mellan tillvarons alla val. Den som inte vågar stanna upp för att känna efter kliver helt enkelt bara över tröskeln med stora, bestämda steg. Steg bestämda att aldrig tveka, aldrig backa. Knän som aldrig skall böjas, hjärtan som icke skall öppnas.

Jag tycker om tröskeln men hur ska jag kunna skriva en krönika om att vänta vid den? Så fort jag satt punkt har jag ju stängt en dörr. Å andra sidan har jag en deadline att förhålla mig till. Och det har vi ju alla, i en betydligt större mening.

Tommie Sewon har skrivit en psalm för ambivalenta. En psalm som nynnas av alla som väntar vid tröskeln, alla som orkar hålla ut i en ärlig vilja att veta, att förstå. Att känna den egna livsinriktningen och ta steg att möta den. Inte bara följa andra, utan följa sitt hjärta. Alla som orkar hålla tvärsäkerheten stången och sen kasta sig ut. I Vishetens öppna famn.

Det finns något djupt plågande i ambivalensen, men jag tror den också rymmer en visdom. Små steg i livet kan vara de största. Och den som väntar vid tröskeln har tid att be med Sewon: En bön om nåd för oss som tvekar,
om mod att höra hjärtats tal.
Att Gud i oss till sist beveka
att våga steg, att göra val. När hjärtat kräver, vila vänta.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 8 november 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.