Ordfabriken

Där sanningar möts

Jag har varit långt borta i ett land där jag lärt mig att strutsar inte sticker huvudet i sanden. Det är bara ont förtal. Strutsen har lika stor hjärna som ögon vilket innebär att den ser väldigt bra men är väldigt korkad. Den har heller inga tänder vilket gör att den kan picka småsten från marken hur länge som helst. Varje sten – även om det är samma som nyss – är liksom en ny möjlighet. Ständiga löften. Så strutsen flyr inte genom att sticka huvudet i sanden. Den ser en liten sten, pickar på den och glömmer omedelbart bort att den gjort det och gör det därför igen med samma iver.

Så håller det på. Det är också ett liv.

Människan har större hjärna än strutsen och mindre ögon. Alltså borde vi se sämre men vara klokare. Vilket vi är. Men däremot sticker vi ofta huvudet i sanden när vi inte förstår eller orkar ta in det som kräver förändring och val. Istället för att göra som strutsen, bara picka på och finna en mening i det. Eller inte en mening. Vad som är klokast vet jag inte.

Jag har också lärt mig att månen inte är rund. Det är bara för att vi ser så dåligt som vi kallar den rund. Egentligen är den hur gropig och spretig som helst av kratrar och andra märkligheter. Det kanske strutsen redan sett men inte förstått.

Så, sanningar omkullkastas. Vad är sanning när månen inte är rund och strutsen inte sticker huvudet i sanden? När osäkerheten sköljde över mig som starkast greppade jag tag i en av barndomens minnesgåtor: Vad är likheten mellan solen och en slips? Svar: Båda går ner i väst.

Solen är märklig här i Sydafrika, den går liksom i andra banor men efter att faktiskt ha ställt frågan till en lärd man är jag numer trygg i att den även här går ner i väst. Men Orion hänger upp och ner.

Några representanter från Svenska kyrkan har mött kyrkoledare från Sydafrika, Zimbabwe, Swaziland och Mocambique för att tala om tro och liv. Innan mötet var jag ledig några dagar och hann fyllas av känslan av att allt är så annorlunda här, tvärtom mot vad jag vant mig vid. Känslan gav mod att i samtalen också prova tänka tvärtom, ett mod som afrikanerna redan hade innan mötet. Ompröva normer, picka på stenar och vända dem, ifrågasätta sanningar och traditioner. Det självklara.

Våra samtal flöt ymnigt under tre dagar. Den afrikanska himlen har en rymd som ger mod att tänka och tala utan reservationer. Förbluffande många jag mötte även de dagar jag var ledig talade om tro. Här finns inte den rädsla jag kan ana hemma i Sverige, en rädsla att bli berörd eller alltför personlig. Eller åtminstone en rädsla att tala om tro. I Sydafrika är den ingen privatsak. Den bara är. Som Gud.

När vi möttes på det katolska gästhemmet utanför Durban var det först så mycket som skilde oss åt, det som är så annorlunda: hur vi behandlar barnen, könsroller, traditioner. Men samtalen nådde snabbt under ytan och då möttes vi i det som handlar om rädslor, fördomar, makt, självbild.

Jag reser hem med många frågor och en känsla av att det kanske bara finns en enda sanning som dessutom är subjektiv: Att ju djupare vi vågar möta varandra, desto mer känner vi igen oss. Det unika i mig är det gemensamma med dig.

Och i min mobil läser jag en dikt av Tomas Tranströmer: Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 22 november 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.