Ordfabriken

Tummen upp

Det var en dag som började som en av mina dagar aldrig dittills gjort. En skåning – ja, jag tror det har betydelse och till och med var avsiktligt – ringde min mobil och började prata forcerat. Det var en massa oljud och röster i bakgrunden så jag hörde knappt vad han sade. Dialekten i sig var ett tillräckligt stort hinder för en man född i Korpilombolo.

Jag bad honom prata högre och då kunde jag urskilja vissa ord: Hitta punkt se, abonnemang, 24 månader, automatisk förlängning, 995 kronor i månaden… Jag förstod fortfarande ingenting men var vaken nog att säga att jag aldrig skaffat något sådant abonnemang. Det har du visst Gunnar, sa mannen och lät lika falsk som min nysträngade gitarr. Du fick ett brev i februari Gunnar, sen ett till i juni med en påminnelse om att du måste säga upp ditt abonnemang idag för att det inte ska förlängas 24 månader automatiskt. Du ljuger, sa jag.

Jag gör ett undantag för dig, sa mannen som vore han en slimmad gatuförsäljare. I´ll make a special price for you… Gunnar, om du säger upp avtalet idag så godkänner jag det och då slipper du den automatiska förlängningen och behöver bara betala uppsägningstiden på 12 månader. Brinn, hade jag lust att säga men jag säger inte sånt. Istället bad jag honom lugnt att skicka mig det avtal han påstod jag godkänt. Sen la jag på. Och googlade på skurkbolaget Hittaföretagen punkt se. Och det har ingenting att göra med företaget hitta punkt se, som jag hörde honom säga.

Så var början på min dag. Premiär för telefonbedrägeri. En klassiker, på nätet såg jag att flera personer just den dagen råkat ut för samma sak: Brusig linje, bråttom, sludder, säga upp idag annars förlängning… det enda mannen ville ha av mig var ett ”ja” som han skulle kunna spela in som bevis. Och hur lätt är det inte att en sådan gång säga ja bara för att bli av med karln? Och till och med tycka det var värt 995 spänn i månaden…

Av självterapeutiska skäl gick jag runt och berättade det här för folk jag mötte hela dagen. Jag var arg, uppretad och förvånad. Och stolt över att jag avfärdade honom klokt. Men ödmjuk inför alla som faller, för han var skicklig. Men ömklig. En så sorglig försörjning. Brinn i hans ficka. Så hade farfar sagt till pengarna.

Men det var också en dag som slutade som en av mina dagar aldrig dittills gjort. På kvällen, när jag passerade Vasaparken på väg från jobbet, hörde jag sång från viadukten. Det var en sådan sång man inte direkt betalar för att lyssna till. Hög, falsk, märklig. Fortfarande störd av lurendrejaren var jag nära att välja en annan väg, precis som andra gjorde, bara för att slippa möta vad det nu var jag skulle möta. Men jag gick mot viadukten och sången hördes allt tydligare.

Mot mig, från uppförsbacken, kom en gigantisk man och vid hans sida en enormt kortväxt och genomsvettig man. Den store sjöng och vaggade sig fram, den lille bara log. Människor tittade bort men jag ville möta deras blick från andra sidan gatan. Så fick jag stans bredaste leende tillbaka från den korte, svettige. Han vinkade glatt och ivrigt till mig, sökte min blick djupare. När han fann den gjorde han tummen upp med båda sina händer.

Den glada duon lyfte mitt hjärta och renade mina sinnen. Jag har inte sett dem sen dess men jag tror den store sjunger varje dag överallt och för alla. Och att den lille vid hans sida gör tummen upp. För alla som behöver det just då.

/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se


Publicerad den 11 oktober 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.