Ordfabriken

Det sjunde sinnet

En vacker berättelse från en kyrka är denna: Den stora gruppen döva har de senaste åren fått resurser till att samlas för att dela gemenskap och längtan. Många kommer resande från många håll. Tidigare var det bara separata samlingar som gällde, i överensstämmelse med den isolering som så ofta präglar marginaliserade grupper. Men numer gäller gemensamma samlingar även för döva och hörande. För med alla sinnen öppna är vi mottagliga på flera sätt.

När gudstjänster börjar firas för hörande och döva tillsammans visar det sig att en kvinna alltid sätter sig på samma plats i kyrkan. När tolken till sist frågar varför, berättar kvinnan att hon hittat en sten i kyrkan, under just den platsen, där hon kan känna orgelns vibrationer. Hon får hjälp att säga det till organisten och sen den dagen spelas musiken med toner som den döva kvinnan kan känna varje gång det är gemensam gudstjänst.

Vi tror så ofta att gemensamt betyder att vi upplever och uppfattar det som sker på samma sätt. Men definitionerna är våra egna. Tolkningsföreträdet vårt, ingen annans. Därför kan en döv lyssna till Bach och uppfatta musiken på ett lika sant sätt som en hörande.

Kanske är berättelsen vacker, men inte nödvändigtvis allmängiltig. Normerna styr även våra sinnen – vi lär oss med åren vad vi ”borde” höra eller känna. Även vanan lurar oss – vi tror oss förstå och se och känna på ren rutin. En gång Bach alltid Bach. Sakta sluter sig våra sinnen och blir som markörer som markerar kända stråk i livet. Och många av oss går hellre i cirkel än utsätter sig för risken att gå vilse…

I en ålder av den som är min vill jag ändå gå vilse. Jag skulle också vilja hitta en sten i den kyrka jag gärna besöker, en sten som öppnar andra sinnen. Och sitta där med en vän som kan utmana mig, hjälpa mig att lita till min egen tolkning och känsla. Den ton som jag hör, inte den som jag vet att jag borde höra eller den ton jag tror är den rätta.

Att kommunicera är att dela. De som delar ger av sig själva till varandra, adderar styrka och helar sår. Ofta ordlöst, det är ju det märkliga. Att ”kunna prata” med varandra är ju så enormt mycket mer är bokstäver. Det är väl snarare som Paulus skriver, att bokstaven dödar medan anden ger liv. Andningen. Att verkligen kunna kommunicera är att förstå varandra mellan raderna, bortom orden.

Det stora testet på god kommunikation är om vi kan vara tysta tillsammans. Vila, eller rentav drunkna, i varandras ögon och känna hur andningen lugnas. Hur axlarna sjunker och stillheten närmar sig. Kravlös närvaro i en vänskap och närhet som bär bortom allt. Kärlek är nog rätt definition på den känslan.

Ett sjunde sinne är kanske vad det handlar om. I Bibeln talas det om att en tretvinnad tråd inte brister så lätt. En tråd vävd mellan två människor och Livets källa. Det sjunde sinnet kanske är den osynliga tråd som skapar den där ordlösa samhörigheten, känslan av förståelse, tillit, kärlek. Den som bara älskande kan känna. Eller de som vill älska, eller åtminstone vara djupa vänner.

Bach skrev så intensivt som om han ivrigt ville svara på den fråga hela denna krönika handlar om. Samtidigt tycks han sorglöst medveten om att svaret finns bortom det som syns, hörs, känns. Allt man behöver göra är att trycka på tangenterna vid rätt tid så spelar instrumentet sig själv, lär han ha sagt. Som att allt man behöver göra är att hitta rätt sten att sitta på. Med alla sinnen öppna.

/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se


Publicerad den 25 oktober 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.