Ordfabriken

Konsten att fråga och svara

Alla som har jobbat med barn – eller umgåtts med eller rentav uppfostrat barn – känner till risken med överinformation. Att en enkel och rak fråga, bara genom den glädje själva frågeställandet ger en vuxen och erfaren, blir förevändning för en lång föreläsning om hur världen fungerar eller inte. Medan frågeställaren, alltså det lilla barnet. tappar intresset redan efter 15 sekunder. Barnen, åtminstone de som ännu inte fyllt fem och lärt sig ordet varför, frågar exakt och nöjer sig med ett exakt svar. De vill inte ha all komplexitet beskriven. Typ: vad händer när man dör? Svar: Man kommer till Gud. Punkt. Tack. Nöjd.

Häromveckan fick Hugo följande fråga: Hur gammal är du? Hans svar kom blixtsnabbt från legoborgen: Jag är inte gammal.

Det handlar om konsten att ställa frågan, konsten att lyssna och konsten att svara. Hugo gjorde sig egen tolkning av frågan men onekligen var den tolkningen rätt. Han är ju inte gammal alls. Och han gav ett svar som var just exakt. Punkt.

Frågor och svar, så lär vi oss tolka och förstå världen och våra liv. Att aldrig våga fråga är att förvägra sig möjligheten att växa. Och att aldrig bry sig om att svara är att förhindra att andra växer. En gång jobbade jag med en person som hade ett standardsvar på varje knepig frågeställning: Jag hör vad du säger. Ett svar som inte inbjöd till någonting alls. Ingen dialog, ingen växt, ingen reflektion. Ur en sådan stumhet flödar ingen energi.

Jag vet preciiis hur du har det! Det är ett svar som fungerar lika dödande. Du blottar en svaghet eller en smärta i ditt liv och plötsligt ropar någon rakt in i ditt inre rum: Jag vet preciiis hur du har det! Och med älgkliv stampar personen in i det som bara är ditt liv, din smärta eller svaghet, och påstår sig veta exakt hur du känner. Det är en skenbar empati och i värsta fall är det början på en ockupation av ditt inre. Det som bara var ditt. Efter ett sådant svar dröjer det innan man vågar bjuda in. Aldrig öppnar jag upp innan jag rett mig ett eget bo alldeles längts in i mitt eget innersta hemliga rum.

Allt väl? Absolut! En sån korridordialog är ganska vanlig i min värld. Vi slänger den enorma frågeställningen över axeln till någon på språng och får ett definitivt och självklart svar tillbaka. Jag hör mig själv svara ”absolut” flera gånger varje dag och till och med säga att ”det är bra” när någon frågar och det inte alls är det. Det är som verbala ticks som inte bottnar i vårt inre. För vem kan säga att allt, verkligen allt, är väl och dessutom absolut väl? Allt är ett alltför stort ord. Och absolut ett alltför definitivt.

Så vad är lärdomen? Att ligga lågt, inte säga nåt så har man ingenting sagt? Eller att konstatera att jag hör vad andra säger men för egen del inte har någon kommentar? Oh, så tråkig en sådan värld skulle vara. Så stum. Eller pladdra på, ropa hejjåhå inför varje motgång och skrika ett glatt absolut som svar på varje rullande eko som undrar om det är okej? Hur tom vore inte en sådan värld.

Nä, kanske är det så enkelt som att försöka grunda både frågan och svaret i mig själv. Att fråga det jag vill veta och svara på det som frågan faktiskt handlar om. Det är just det som Hugo är så bra på, liksom andra barn i hans ålder. Att lyssna till omvärlden ofiltrerat.

Så frågan förtydligades: Hur många år är du? Tre, svarade Hugo. Och fortsatte bygga sitt lego. Det just då enda viktiga.
/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se


Publicerad den 12 september 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.