Ordfabriken

Titta vad det blev

Häromveckan döpte jag ett litet barn, vi stod mitt i vardagsrummet hemma hos familjen och allting var viktigt och vackert. Än en gång läste jag, som vid varje dop, berättelsen om när Jesus besökte en by och hur lärjungarna försökte hindra barnen att komma till honom när de nyfiket sprang fram. De vuxna ställde sig helt enkelt i vägen och då blev Jesus upprörd och sa: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Det är en berättelse som är lätt att underskatta. Det låter vackert och fint; Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord. En gammal söndagsskolesång som också är lätt att underskatta och bara bädda in i gullegullan koko.

Så vad menar han, när han säger att vi måste bli som barn? Tillitsfulla, beroende, burna – ja absolut. Att möta världen utan att blinka, med öppna ögon och sinnen – absolut. Men kanske också att leva livet nyfiket och prestigelöst. Med sänkt gard.

Barn var inte illa omtyckta på Jesu tid, så det var inte så märkligt att Jesus tyckte om dem. Det var ju inte heller märkligt att de vuxna ville vara ifred när han undervisade, för barn hade även på den tiden en tendens att stjäla uppmärksamhet. Men barn under 12 år ansågs religiöst omogna och det var dem han lyfte fram. Ni måste bli som barn, alltså: Ni måste bli religiöst omogna. Kan det vara så han menade? Vad är då mognad?

Samhället på den tiden var väldigt segregerat i de som tyckte sig tro rätt och de som trodde sig tro fel. De som ansågs mogna och de som ansågs omogna. Jesus kritiserade konsekvent de som trodde sig äga sanningen, han skrapade på deras yta för att öppna upp för djupet. Eller tomheten. Några lät sig beröras, de flesta skrämdes. Och kanske är det likadant idag.

Som vuxna bygger vi system och koder som signalerar mognad. Begränsningar som gör att vi begriper och tror oss kunna förutse även det gåtfulla. Det gäller på arbetsplatser, i vänrelationer, på fritiden – i alla sammanhang vi lever. Vi behöver koderna för att få stadga men risken är att formen skymmer innehållet. Gör oss trygga och vana. Men stillastående.

Barn är av naturen livliga. De bryter koder utan att vara medvetna om det och vi skrattar och tänker kanske att de lär sig med tiden. Det är lite sorgligt om det är så, för tänk om barnen är de enda mogna i ordets djupaste mening. Om Oscar Ludwig Sebastian var den mest religiöst mogna av oss alla på dopet häromveckan?

Barnens lekar och oskyldiga öppenhet är som ett undantag, och det är nog ett skäl till att vuxna kan glädjas åt deras lek. Kanske väcker det också en längtan, eller en klang, i den vuxnes inre efter samma mod eller lust eller spontanitet eller vad det nu är ett uttryck för. Tänk om sanningen gömmer sig i undantaget?

Isåfall är det bra att försöka bli som ett barn. Och att öppna sig för kulturen och konsten, dansen och leken. Improvisationen men också de strukturer som kan bära en kreativitet som sträcker sig längre än det begripliga. Titta vad det blev, kan ett barn ropa häpet inför resultatet av ett planlöst legobygge. Med både glädje, stolthet och förvåning i rösten.

Titta vad det blev! Vad skulle hända om vi oftare vågade närma oss livet i sådan tillit? Istället för den tärande frågan vad det ska bli.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 27 september 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.