Ordfabriken

Nedertagen från himmelen

Det hände sig vid den sommartiden att jag var på ett Systembolag i Uppsala. In i butiken kom en man som av ganska självklara orsaker drog till sig min och mångas uppmärksamhet. Han var barkroppad, vältränad och brunbränd, dold enbart i ett par korta snickarbyxor med snickarbälte till. Det hängde en massa hammare och grejjer runt hans midja. Tatueringarna var väl synliga och korrekt utförda, solbrillorna så mörka som svart kan vara. Han var helt enkelt inte svår att lägga märke till. Och han visste om det.

Till saken hör att jag har svårt för män som klär sig alltför bart i butiker. Säkert en anledning till terapi, men ändå. Jag har mött alltför många tyska turister som på ett självklart sätt klivit in i restauranger i badbyxor, alltför många svenska män som tycker det är självklart flyga i 60-talsshorts och klämma sig så nära som möjligt sin medpassagerare. Och alltför många män som tycker deras överkroppar bör betraktas, gärna i närheten av en charkdisk på någon turistort. Den gång jag mötte en man i kalsonger på Coop vill jag inte ens kommentera. Antingen handlar det om brist på nånting eller överskott av nånting. Sunkigt är det hursomhelst.

Nåväl. Mannen på Systembolaget uppträdde som vore han nederstigen från himmelen. Med lätt vaggande och muskulös gång gick han långsamt runt i butiken. Såsom i himmelen. Han tog tid på sig i kassan och den väldigt kortväxta men påklädda kvinnan i kön bakom hade svårt att förhålla sig. Men i kassan mötte han sin motståndare. Eller överkvinna.

När den nederstigna mannen skulle betala tittade kassörskan på honom, satt tyst en stund och bad sedan om legitimation. Som han kom av sig i sitt manér! Mannens nakna överkropp kunde inte dölja det faktum att han garanterat var över 30, definitivt över 20. Legitimation tack, och hans kropp sjönk ihop en aning. Så han visade sitt leg med ett fortfarande självsäkert leende, för han visste ju rimligen hur gammal han var. Trots allt.

Kassörskan tittade långsamt på legget och mannens ansikte, två gånger upp och ner, sen sa hon: Och ögonen tack. Så mannen fick ta av sig sina svarta solglasögon, hans självsäkra leende krackelerade och med fumlande rörelser samlade han ihop sina flaskor. Och sig själv.

Han kom som nederstigen från himmelen. Han lämnade butiken som en av oss. Nedertagen.

Kanske gick det inte till på precis det sättet men det är så jag vill minnas det. Och somna i hoppet om att han lärde sig något av det. Lugnare andning, färre solglasögon. Öppnare attityd.

Och jag hedrar kassörskan. Hon såg igenom allt, både solbrillorna, tatueringarna och solbrännan. Kom igen, var ju hennes budskap. Inse att du är en av oss. Visa respekt. Klä på dig, inte för att nakenhet är ett problem men för att inget bett dig visa upp dig. Det här är en butik, ingen gympasal.

Jag låter urgammal. Fine, då får det vara så. Kanske kassörskan lärde mannen att kliva ner några steg på stegen. Den människa som har modet att försöka vara mera människa strävar inte mer uppåt utan mer neråt. Närmare livet, inte bort från det. Djupare, inte högre.

Jag tror på Gud, nederstigen från himmelen för att vara mitt ibland oss. Jag tror också på människan, nedertagen från himmelen och illusionen om att själv vara Gud. Och ögonen tack - i kassörskans ord gömmer sig både en befrielse och ett löfte. Möt min blick. Och bli till.

/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se


Publicerad den 30 augusti 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.