Ordfabriken

Kloka tillsammans

Jag vandrar hemåt genom en sommarhet afton i staden. Möter glada vuxna som ska springa Blodomloppet och fnittriga ungdomar som ska ta studenten. Själv är jag mest varm i min gråa sweatshirt. Tankar rumlar runt och mina sinnen tar emot en nationaldag i Frankrike för många år sedan. Vi pratar 14 juli typ 1994. I alla fall före Eurons tid, på den tid Frankrike hade franc och Tyskland D-mark och en utlandsresa via bil var ett enda stort växlingsäventyr.

Frankrike var den dagen ett stängt och stilla land. Vi var på väg hem via Luxembourg och skulle tanka bilen full med billig fransk bensin. Och betala med bensinkortet för att undvika kontanter och återigen ett växlingsäventyr. Jag tankar på pump nummer fem. Cinq på franska. Jag blir nervös av franska, det hör till saken. Så på väg till kassan mumlar jag hela tiden för mig själv säänk, säänk, säänk. När det är min tur att betala får jag hjärnsläpp och säger deux. Två på franska. Dö, dö, dö. Jag betalar. Och dör.

När jag går därifrån hör jag mannen som stått bakom mig i kön säga numero deux. Jag fryser till i steget men fortsätter ändå tills jag nästan ramlar av insikten. Cinq blev deux! Jag vänder om, rusar till bensinmannen och försöker jag på min icke-franska förklara att jag sagt fel pumpnummer. Fransosen förstår men låtsas inte om det. Jag vet att han förstod! Men plötsligt får jag får pengarna tillbaka men återbetalda i mynt, inte sedlar. Mynt som fransmannen på nationaldagen naturligtvis visste var omöjliga att växla in. I backspegeln anar jag hans leeende…

Dagen slutade med att jag innan gränsstationen till Luxembourg blev tvungen att göra av med alla franska mynt. Eftersom det var deras nationaldag var jag hänvisad till en bensinmack och plötsligt hade jag köpt en jättedyr mögelskadad ost. Bensinmannens hämnd var total, mitt misslyckande likaså.

Varför säger man saker? Och varför på franska?

De frågorna får jag aldrig svar på. Men en annan handlar om detta med att vi hör vad vi vill höra. Jag skriver och jag pratar en massa men har ju ingen koll på hur det tas emot. Thats life. Jag hörde talas om en person som sa ”jag hör vad du säger” inför varje kritisk kommentar och det uppfattades som en gigantisk avsnäsning. Mer sant är att säga ”jag hör vad jag vill höra”. Den som talar och skriver kan aldrig ha koll på hur den som hör och läser uppfattar det.

Men – det kan bli bra ändå! Jag kan säga en dum sak och det kan få en annan människa att tänka något klokt. Thats också life. Kanske är det rentav så att ju mer dunkla saker vi säger, desto fler smarta tankar genereras? Det smarta jag skriver eller säger kan antingen ha sitt ursprung i nåt smart nån annan skrivit eller sagt eller i nåt smart som jag själv kommit på genom att höra eller läsa nåt smart nån annan skrivit eller sagt…

Jag vet, jag kollrar bort mig själv i resonemanget. Men faktum kvarstår; den franske bensinmannens hämnd på mig har härmed resulterat i en krönika i Norrbottens Kuriren typ nitton år senare. Det var knappast hans avsikt men hans taffliga hämnd fick mig att skriva detta. Om det är smart eller inte vet jag inte.

Sens moral? Prata på! Tänkt högt och fritt! Genomför enkla hämndhandlingar! Det korkat sagda eller utförda kan förvandlas till smarta tankar eller handlingar. Genom vår ofullkomlighet gör vi varandra kloka. Visheten gömmer sig i det kollektiva tänkandet.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 7 juni 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.