Ordfabriken

Vilken varg vinner?

Hur kan folk vara så glada över lite vårsol när det snart är höst igen? Det är ju knappt någon idé att ta av sig vinterjackan. Sommarkläder är överskattade, utlandssemestrar, goda middagar, vänner likaså. Grillafton, hejjåhå, det sprider bara sot. Vi ska ju ändå dö så vad är det för idé att leva?

Listan på uttryck och beteenden som förminskar livet kan göras hur lång som helst. Jag ska inte ge mig in på frågan varför; varför vissa av oss bara ser det som saknas och aldrig det som ändå finns. Varför vissa av oss aldrig kan ta emot utan att känna krav på att behöva ge igen och därför aldrig egentligen vill ta emot. Varför vissa av oss finner nån slags energi i att sticka hål på varje dröm, varje vision. Jag bara uttrycker känslan att det är märkligt att det är så. Hur jag upplever mitt liv – som ju är en sann gåva, det hade ju kunnat vara ingenting alls – är i grunden en fråga hur jag väljer att tolka det som sker. Vilka perspektiv jag har, vad jag fokuserar.

Åh, jag vill inte låta som en optimistkonsult. Jag har själv haft perioder då jag sett allting svart, så är ju också livet. Men då behövs vänner som hjälper en att höja blicken, eller sänka den, för att se det och dem som ändå finns. Vänner som får mig att söka de inflöden som ger liv, inte bara de utflöden som suger energi.

En kollega berättade en sägen från cherokeeindianerna. Hövdingen samtalade med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom människan. Det handlar om en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, sa hövdingen. Den ena vargen lever på glädje, vänskap, kärlek, hopp, ödmjukhet, empati, mod och förlåtelse. Den andra vargen lever på vrede, bitterhet, avund, svartsjuka, självförminskning, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar med varandra, och det är livets kamp, sa hövdingen. Vilken varg vinner, frågade barnbarnet. Den som du matar, svarade hövdingen. Den varg vinner som du matar.

Där ligger mitt val. Jag kan gödsla och mata misstänksamheten i mitt liv, jag kan gödsla och mata tacksamheten. Vilken varg matar jag? Den vinner.

Nu har vi nyss firat påsk. En helg som kan firas i kyrkor enligt traditionen eller i naturen och solen enligt vår önskan om ledighet. Och kanske en kombination av båda. Oavsett vilket så bär påsken på ett löfte om en bortvältrad sten. En öppnad grav. En återuppståndelse. Liv istället föd död. Öppenhet istället för slutenhet. Ännu en chans. Ljuset kommer till oss framifrån och mörkret är vår vän.

Påskens utmaning är att våga öppna sig och ta emot i tillit. Vara tacksam istället för misstänksam. Det är som Tomas Tranströmer skriver i dikten Schubertiana IV:

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen som klamrar sig fast ovanför byn. Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål. Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.

De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat. På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit. Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer med förtroende den blinda ledstången som hittar i mörkret.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 26 april 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.