Ordfabriken

Att vända sitt ansikte till den Andre

För en tid sedan fick jag ett erbjudande av ett sånt där mejlbombande utbildningsföretag: Lär dig behärska lyssnarna med Powerpoint! Aldrig, tänkte jag. Aldrig ägnar jag två, som det hette i annonsen, intensiva dagar åt att lära mig behärska lyssnare. Jag vill lära mig inspirera, öppna och beröra. Men inte behärska.

När jag föreläser gör jag det med varierat prat, fumligt skrivna ord på en whiteboard och vacker musik på CD. Det tvingar mig att se lyssnarna i ögonen och befriar mig från allt i förväg planerat. Det jag säger påverkas av det jag ser och det som sker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag riskerar i alla fall inte att hamna med ryggen mot lyssnarna för att kunna läsa innantill från powerpointen på bildskärmen.

Samma vecka som mejlbomben föll, läste jag en underbar artikel i DN (18 mars) av Nina Kaltiala. Hon skriver om den judiske filosofen Emmanuel Lévinas tankar om ansiktets etik, nu aktuella då hans samlade verk ges ut på franska. Lévinas etik bygger på principen ansikte mot ansikte. Låt oss se och bli sedda, i det nakna mötet förändras och formas liv. Det är någonting annat än att lära sig behärska med hjälp av Powerpoint.

Människan, den Andre, möter mig som ett ansikte, menar Lévinas. Ansiktet är naknare och sannare än händernas och tankens verk. Ett ansikte jag inte kan kontrollera eller behärska. Bara möta i öppenhet. Den som vågar möter livet, friheten, det oändliga. Det icke förutsägbara. Och förpliktelsen att leva för den Andre, en möjlighet till engagemang och därmed livsmening. I blicken hos den Andre möter jag en vädjan om engagemang. Kom, lev med oss. Framåt.

Den som inte vågar möta förlorar… sin själ kanske? Nånting i alla fall. Livet kommer till mig inte bara inifrån utan även utifrån.

Förhoppningsvis har vi alla någon gång fått drunkna i den andres blick. Drunkna i meningen dras in, vila, släppa taget. Låta nakna, sårbara ansiktena bara mötas i tystnad och samtidigt tusen tankar om det gemensamma i det alldeles egna; längtan, rädsla, saknad, glädje, vilsenhet och strävan. Sådana stunder öppnar för livets djupaste dimension och kan sällas kläs i ord. Behöver inte heller kläs i ord, mötet bärs av sin egen kraft. Vi möts och delar men kan aldrig äga varandra och tro oss vara identiska.

Lévinas ville aldrig behärska andra. Däremot ville han leva och ge oss liv, därför skrev han. Han förlorade nästan allt och alla i Förintelsen, men han fann ljus och mening i dansen, musiken, litteraturen och konsten. En mening som tog gestalt i hans egna ord och tankar. Hans språk är så vackert och de texter han skrev efter Förintelsens ödeläggelse ljuder rakt in i vår tid. Som dansen, musiken och konsten. En av de vackraste tycker jag är denna, i översättning av Maria Gunnarson ur boken Etik och oändlighet (1988):

”Först och främst finns just ansiktets rätlinjighet, dess rättframma, försvarslösa sätt att visa sig. Ansiktets hud är den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig. Och samtidigt den mest blottade: det finns i ansiktet en väsentlig fattigdom, vilket bevisas av att man försöker maskera denna fattigdom genom att förställa sig, genom att se obesvärad ut. Ansiktet är utsatt, hotat, som om det inbjöd till våldshandlingar. Samtidigt är det ansiktet som förbjuder oss att döda.”

Och gudstjänstens liturgi mynnar ut i välsignelsens ord: Gud vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 12 april 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.