Ordfabriken

En sjukt bra krönika

Jag skriver den här krönikan mitt i slutspelsserien mellan Luleå och Skellefteå. Jag har inte koll på alla intervjuer, men låt mig gissa att någon spelare i något lag sagt att det känns sjukt bra. Så löd i alla fall den fullmatade kommentaren av matchvinnaren i bandyfinalen som spelades i Uppsala för en dryg vecka sen. På frågan hur det kändes svarade han sjukt bra. Ett märkligt svar både för den sjuke och friske.

Språket utvecklas via märkliga vägar och ingen kan förvisso uttrycka de vindlande vägarna bättre än Fredrik Lindström. Men vi blir alla brukare och plötsligt skrattar vi och säger att vi mår sjukt bra. Febrigt på nåt sunt sätt. Illa fast gott. Ett dött leende. Eller vad menar vi?

Att må sjukt bra är lika svårtolkat som att säga Tack det är bra när någon vill servera mer kaffe. Otydlighet som dygd. Eller kod. Ord som betyder något annat än det som de betyder. Lektionen för hur de ska tolkas ges inte i skolan. Det är grymt svårt att begripa.

Att vara tyst är ett givet alternativ, då slipper man både risken att bli begripen och missförstådd. För egen del har jag skrivit i Norrbottens-Kuriren så länge nu att jag ibland funderar på om jag inte brukat alla ord. Men ärligt, jag är stolt över att jag ännu inte skrivit en krönika om hur svårt det är att skriva en krönika… Orden kommer till oss, det tror jag varje skribent, talare och författare kan intyga. Liksom musiken, konsten, kraften. Det handlar nog om att öppna sig för det som vill in för att sedan bäras ut. Flödet. Det som lever av att ges och tas emot. Och mod att vänta.

Ödmjukhet är därför en dygd, tillit till att all kraft inte kommer inifrån av sig självt. Källan finns inom oss, svårigheten är att finna inflödet. Det, den eller dem som ger energi och glädje. Den kraft som kommer av något eller någon utifrån, helt enkelt för att världen är större än min egen.

Alla som uttrycker sig löper samma risk; att betraktas som detsamma som man uttrycker. Det gäller skådespelaren, författaren, musikern och skribenten. Uttrycket är en sak, personen en annan. För att det ska upplevas sant krävs någon form av samstämmighet, absolut, men berättelsen har sitt eget värde. Texten, tavlan, tonen. Uttrycket kan vara äkta men kravet på att det i varje detalj ska överensstämma med den som uttrycker det blir kvävande. Att leva som man skriver, målar, sjunger… vore det ett absolut krav i alla lägen så skulle inte många våga skriva, måla, sjunga. Bara de inte tror att jag är som jag verkar, är nog en bönesuck från många kulturarbetare, konstnärer och artister. Och bandyspelare.

Att vara rolig på befallning är inte skojigt. Jag minns en lek från min ungdoms alla läger: Några personer, oftast ledarna, skulle tala direkt inför alla kring något ämne de fick sig tilldelat och vara roliga utan förberedelse. För egen del råkade jag ut för det någon gång i slutet av 80-talet och jag minns det än. Inte ett ord av vad jag sa, däremot känslan av tvång på prestation. Jag tror jag var tråkig.

Hemligheten ligger nog i flödet. Att våga flyta med, inte spjärna emot. Att utsätta sig för skeendet, ge sig in i en match utan att frukta resultatet. Inte vara rädd att förlora, eller snarare: beredd att förlora allt. Ge sig hän, kasta sig ut. Det finns tusen uttryck för samma sak. Och kanske är det så enkelt att vi mår sjukt bra när det där flödet funkar.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 29 mars 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.