Ordfabriken

Som att gunga i en båge

Det är lite märkligt att vi nyss firade Ljusets högtid i kyrkorna samtidigt som vi närmar oss den tid då ljuset kommer till oss gratis. Kyndelsmäss, då gick man förr i tiden till kyrkan för att få stearinljus välsignade. Ljus som kanske kom till användning först i oktober. Men ok, är de välsignade så är de värda att vänta på att få tända.

En medarbetare berättade en fin visdomsberättelse/saga vars bakgrund för mig är oklar: Det var en gång en gammal man som ville veta vem av hans tre barn som var mest lämpad att ärva hans rike. Han satte dem på prov genom att ge dem ett uppdrag: Den av er som kan fylla denna stora lada till minsta kostnad ska få ärva mitt rike. Det ena barnet gick till torget och köpte massor av ull men hur mycket hon än köpte så täckte det bara golvet. Det andra köpte upp en massa halm men hur mycket han än köpte så räckte det bara en bit upp på väggen. Det tredje barnet gick och köpte ett ljus och satte det mitt på golvet, tände det och ljusets sken spred sig in i minsta vrå i den stora mörka ladan.

Två illa dolda sens moraler: 1. Vem av de tre fick ärva riket? 2. Ett enda ljus besegrar så mycket mörker.

Så är det. Det stora ryms i det lilla men vi underskattar det så lätt och så ofta. Ett ord av kärlek, en vänlig blick, en hand på axeln. Sådant fyller ladan. Det enkla och vardagliga. Eller, kanske bättre uttryckt, det djupt mänskliga. Handlingar och ord som sker utan beräkning, utan avsikt att skapa stora förändringar. Just de kan förflytta berg.

Det storvulna skymmer blicken och minskar vårt självförtroende. De som äger ordet – och makten – får ofta utrymme att prata saker och ting till rätta. Säger hur det egentligen är eller borde vara. Tvärsäkert och förtroendeingivande. Vi lyssnar gärna till den som verkar veta vad det handlar om. Egentligen.

Men, och jag har skrivit det förr, frågan är så mycket viktigare och vackrare än svaret. Jag vill leva och dö i ett frågetecken, längtande efter ett svar men inte nödvändigtvis ett utropstecken. Jag vill gunga i den där bågen, vaggas långsamt av osäkerheten. Och hålla blicken fäst vid det där ljuset, löftet. Rymden.

Örat vill jag luta mot de människor som viskar frågorna, mitt hjärta mot deras längtan. De som vågar ifrågasätta ”det självklara”, de som orkar bära och ställa frågor om varför, varför, varför. Sluta aldrig fråga, det är det enda råd jag vill ge både chefer och barnbarn. Och vet du inte frågan, finn dem som har modet och kraften att ställa dem.

Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart. Lysa klart, klart, klart, lysa klart. Den lilla gulliga sången sjungs ofta av lika gulliga barn. Vad skulle hända om vi hörde Reinfeldt sjunga den? Eller chefen, den pompöse, den nerslagne, den osäkre? Sången borde sjungas av alla som en hyllning till det lilla som fyller hela ladan. Det enkla, självklara, mänskliga och därmed det så stora.

För att jag är människa, så hörde jag en vän förklara en upplevd svaghet. Vi är människor och inom oss glöder kärlek, omsorg, vänlighet, god vilja. Vi är inte gudar som kan vara konsekventa i allt. Vi vill ljus men sprider ibland mörker. Vi vill gott men gör ibland ont. That´s life, så har Gud skapat oss. Men det lilla ljus vi har av hopp och kärlek kan fylla ladan och ge hela världen liv. Större kan det inte bli. Och i sanden skriver jag löftet; då ärver vi riket.

/Gunnar Sjöberg, www.gunnarsjoberg.se


Publicerad den 15 februari 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.