Ordfabriken

Sådant som inte är värt att bemöta

Det finns sådant som inte är värt att bemöta. Kommentarer som det är lika bra låta falla till marken för att dö, åsikter som kommer att glömmas bort i sin egen tomhet, skämt som inte ger glädje. Sådant som det är bäst att lämna för om det bemöts så blir det bara värre, större och i värsta fall en sanning. Sådant som om det bemöts lyckas skapa en liten, liten låga som till slut blir en eld. Och utan rök ingen eld…

Men det kan vara svårt att bedöma situationen, att välja vilka strider som ska tas. En sådan var när jag gick längst bak i tågvagnen för att hämta en kopp kaffe och väl där passade på att duscha handsprit på händerna. När jag kom tillbaka till min plats med min kaffekopp hörde jag en kvinna snett bakom viska till sin man; det luktar sprit! Att i det läget ivrigt börja argumentera för att det bara är vanligt kaffe och att jag minnsann inte druckit någon sprit och att klockan ju bara är 11.10 och att det faktiskt är vanlig handsprit som möjligen luktar men att det är bra att sprita sig när så många får vinterkräksjukan och hur skulle det vara om alla fick vinterkräksjukan och så vidare… Pust, vid det laget hade mina öron varit högröda och damen helt övertygad om att jag druckit sprit, möjligen självaste handspriten.

Med rykten är det lika svårt – vad är värt att bemöta och inte? En rimlig livshållning är i alla fall är att aldrig försöka bidra till ryktesspridning. Hålla sig ren från sån smuts och lita till att dina vänner, ifall ryktena gäller dig, bär dig med kärlek. Rykten sårar men skadar ryktesspridaren mest. Ja-sägarnas uppmärksamhet är kortvarig och framförallt trolös. Ja, det är synd om människan skriver jag, plötsligt dyster till sinnet.

I Kuriren den 25 januari skrev Anders Köjs om att ha tolkningsföreträde till sin egen självbild. Med kloka ord applicerade han det på bilden av norrbottningar som antingen vilka som helst eller eljest men framförallt upp till betraktaren att hela tiden avgöra. Konsten uppstår möjligen i betraktarens öga, men inte Norrbotten eller Människan. Oavsett om vi pratar om bilden av länet eller bilden av mig själv så har jag ett ansvar för vad som kommuniceras, hur jag framträder.

Självbilden är inte statisk, den som tar frågan ”vem är jag/vilka är vi” på allvar dras in i en livslång reflektion som kräver energi och förändring. Å andra sidan är alternativet att överlämna hela tolkningen till omvärlden, reducera sig till någon eller något alla kan få ha sin helt egna uppfattning om. Att bara vilja bli sedd genom andras ögon, hur sorglig är inte en sådan hållning? En sådan människa förtärs, ett sådant län marginaliseras. Och den som tror sig kunna definiera världen bara med sina egna ögon kommer varken att se eller förstå särskilt mycket. Även det är sorgligt.

Nåväl. Min enkla tanke är att se livet som en pågående tolkning. Att vara ödmjuk inför de sanningar jag själv tror mig finna och djupt i mitt hjärta bära frågan vad jag egentligen vill. Den som orkar pröva sina egna livsval orkar kanske också bära det som blir fel; allt behöver inte försvaras och förklaras.

Men visst, livet tär på oss och det finns gränser för allt och alla. När vi vacklar inför bilder om oss själva får vi försöka återvinna omtanken som grundhållning. De allra flesta vill oss väl, förtroende är en gåva given åt alla och kärleken är meningen.

/Gunnar Sjöberg,


Publicerad den 1 februari 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.