Ordfabriken

Lämna för att leva

Siempre me quedara sjunger Bebe så ödsligt vackert när jag fattar pennan den sista av dagar 2010. Hon sjunger om lugn att leva framåt. Todo calma. Sången svävar över tröskeln mellan det kända och okända.

Nu har vi vänt blad i Livets bok. Från sida 2010 till 2011 om man ser till hela årsboken. I berättelsen om våra egna liv har vi kommit olika långt. Men ändå vänt blad.

Jag vet inte om jag gillar uttrycket ”vända blad”. Förutom att det är en klyscha så är det ju ingen aktiv handling, bladen vänds av sig själva och frågan är hur viktig numreringen är. Hellre ett kort och innehållsrikt liv än ett långt och meningslöst. Eller? Vad är innehåll och vad saknar mening? Är det inte på den frågan vi alla bär, oavsett ålder? Och finner olika svar.

En variant är att släppa frågan, fokusera på Livet istället för berättelsen om det. Jag kan ju ändå inte läsa recensionerna om mitt eget, så varför bekymra sig? Vad jag tycker – och vad andra tycker – om det som redan varit är ju egentligen ganska ointressant. Eller tänker jag fel? Min poäng är att kommentaren ”vad ska folk säga” är en av de mest sorgliga drivkrafterna i livet. Att låta sig styras av en föreställning om andras föreställningar. Det är att långsamt drunkna i en blandning av föreställningar av hur det borde vara och inbillade tankar om andras intresse av mina egna livsval. Sorgligt är bara förnamnet. Tänk om ingen bryr sig! I det krassa konstaterandet gömmer sig också en befrielse från det som tangerar självfixering.

Jag skriver min krönika en ledig vinterdag i sommarstugan. Vitt omkring mig överallt. Vitt, glädjens färg, bäddar in världen och lovar ett glädjens år 2011. Jag vill tro det och samtidigt orka acceptera att jag inte har en aning. Jag vill närma mig det nya året med förväntan och tackar Gud för att bladen är oskrivna, åtminstone vad jag kan se. Och påminner mig om att jag själv håller i pennan.

Det finns en typ av recensioner jag inte gillar. Det är när recensenten berömmer boken eller filmen och avslutar med att skriva att slutet är överraskande, att det är en upplösning ingen kunnat vänta sig eller nåt liknande. Det är ju slutet jag inte vill veta! Varken mitt eget eller bokens! Snälla, låt mig tro att några blad är blanka, att slutet är svårt att räkna ut men säkert spännande. Överraskande, ja visst, men skriv det inte på min näsa för då är det ju ingen överraskning längre. Ta inte upplevelsen ifrån mig.

Jag vill upptäcka själv. Som Hugo och Felix. Som alla barn vi bär inom oss och har omkring oss. Hur många blad vi än vänt genom livet är den sista sidan alltid blank, eller hur? Rädsla över att inte veta eller vad andra ska säga begränsar oss vuxna men barnens obekymrade nyfikenhet kan hjälpa oss att återfinna fokus.

Tomten ser ut som farfar, sa Hugo. Och mötte min blick.

I hörlurarna sjunger Robyn Hang with me och jag vill tro att det är Livet som bjuder upp till dans. Ännu en dans, 2011. Jag hänger med, utan att veta var jag snubblar eller flyger. Inga garantier, annat än att det är Livet som för och att min roll är att försöka vara följsam. Att med mjuka leder möta ett nytt år, med öppet hjärta luta mig mot det, den och dem som bär. Livet vill oss väl, hålla oss nära. Och föra oss framåt, djupare.

Jag sätter punkt och lägger undan pennan. I trygg vetskap om att det inte är vad som kommer före en punkt som är det viktiga. Det är vad som kommer efter. Gott nytt år!

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 3 januari 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.