Ordfabriken

Det går som på räls

Det går som på räls, sa man förr i tiden och menade att det gick som smort. Nema problema, det går som tåget. Enligt planerna och utan stopp. Vad menar man idag?

Att det går som på räls betyder rimligen år 2011 att det är helt omöjligt att svara på hur det ska gå. Det går som på räls: Jag har alltså ingen aning om var det börjar, slutar eller hamnar. Nyckfullhetens fyrverkeri, livet som ett lottospel och möteskalendern som en gissning.

Förr stod tåget för det förutsägbara och rälsen lovade en förutbestämd destination. Enligt plan och enligt gamla metoder. Efter två vintriga vintrar har betydelsen förändrats. Naturligtvis är det ett stort problem för SJ och Trafikverket; transporten vilar på tillit och förtroende kan brista på två vintrar men ta många fler att bygga upp igen. Lycka till, SJ gamle vän.

Förutsägbarhet är en nyckel till harmoni. I en diskussion om vad som karaktäriserar en bra chef hörde jag en person säga just ordet förutsägbarhet. En egenskap som inte alldeles självklart anses positiv i vår tid av snabba skiftningar. Men chefen ska vara förutsägbar, som medarbetare ska du se ett mönster och veta vad som väntar bakom dörren.

För många år sedan citerade jag ofta Zygmund Bauman och hans beskrivning av förhållningssätt till det postmoderna samhället. Han använde bland annat bilden av charterturisten och tågluffaren som motpoler. För livets charterturist är det förutsägbara upphöjt till livsmening; resans värde står i proportion till hur mycket den bekräftar en god planering och givna löften. Hotellrummet var exakt som på bilden, guidebussen höll tiderna och vädret var som det ska. Resan blev helt enkelt en bekräftelse på förväntningarna och därmed lyckad. Inget oväntat, ingen överraskning. Todo controlado. Livet som en charterresa.

Tågluffaren å andra sidan finner livsmeningen i avvikelsen, det oväntade. När det inte gick som på räls utan resan slutade i Barcelona istället för Aten, hotellet var fullbokat och natten fick tillbringas på en plats ingen kamera fångat. Det icke förutsägbara som en livskraft, en utmaning till att vara skärpt, beredd på ändrade planer. Stress för charterturisten är glädje för tågluffaren. Leda för tågluffaren är glädje för charterturisten.

Vad vill jag säga? Att chefer ska vara förutsägbara, absolut. Men också att livet måste få innehålla ett stort mått av nyckfullhet. Våra livs vagga finns i nyckfullheten, om vi nu inte tror att allt redan är förutbestämt. Men att vi blev vi, att jag blev till och livet idag som det är, det kunde väl ingen förutse. Eller? Hur tråkigt vore isåfall inte det?

Kanske kan vi som är nånstans mitt i livet säga till varandra att ”det kunde jag ha gissat” när vi möts och beskriver vart livet fört oss. Det har gått som på räls enligt den gamla definitionen. Det blev som vi alla trodde det skulle bli. Men visst vill vi ha kvar tron på nyckfullheten? Att det ännu inte är för sent för nya planer, nya vägval, bra beslut och dåliga beslut. Att det går som på räls enligt den nya definitionen. Ett liv rakt in i en snödriva av osäkerhet. Men ändå, och kanske just därför, ett liv.

Jag skriver men vet fortfarande inte var min krönika ska sluta. Har du läst ända hit är du nästan framme vid slutet, men jag vet inte vad slutet är. Hur tråkigt vore inte livet om jag alltid visste det. Hur hopplöst om jag aldrig anade.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 18 januari 2011 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.