Ordfabriken

Nåt gott

Vad ska vi äta ikväll? Jag har ställt frågan tusen gånger, hälften av dem har svaret varit Nåt gott. Barn är bra på öppna definitioner, att ge rum för tolkningar. Kanske var det därför Gud valde att möta oss i ett barns gestalt. Men ibland är det svårt att begripa vad de menar. Gud och barnen.

Vad ska jag äta ikväll? I Levanto, där jag vandrade ensam en vecka, ställde jag frågan varje kväll. Valeria, som äger det B&B jag bodde på, tipsade på restauranger men ärligt; hur lätt är det? Mat är en subjektiv upplevelse så var och en har att finna sin egen favorit.

Första kvällen skrev jag optimistiskt i min anteckningsbok att det alltid finns ett bord för en ensam resenär. Jag gick till Da Rino, en restaurang jag rekommenderats av vänner. Den såg fullsatt ut, men ändå fanns det plats som vore jag väntad. Jag åt nåt som var mer gott än nåt gott.

Andra dagen lunchade jag i Monterosso och mötte resans första amerikaner. De skulle bli fler. De var inne på sin tredje vecka i Italien och vi skrattade åt det amerikanska resandet. Typ Europa runt på fem dagar. De var högljudda, vänliga och undanglidande så fort det osade allvar. Jag berättade att jag skrev och de frågade om jag fanns utgiven i USA. I min fullständiga frihet frestades jag att svara ja, mitt namn är Nesser, Håkan Nesser. Men överjaget tog vid och jag svarade nej, med tillägget inte än. Den självvalda ensamheten erbjuder många möjligheter.

På kvällen lyssnade jag till Valerias råd och sökte upp de restauranger hon och hennes vänner brukar äta på. Men nu fanns det inte plats för mig i härbärget. Eller i alla fall inte på någon av hennes rekommenderade restauranger. Jag gick runt byn flera varv, fick rådet att komma tillbaka klockan 10 men jag var ju hungrig nu. Ville ha nåt gott.

Så det blev Le Palme som jag ätit på en sommar för länge sedan. Då fullsatt, nu nästan tom. Det satt 12 kvinnor vid ett bord och i linje med min andliga upplevelse av att inte få rum i härbärget så anade jag nån slags symbolik i det. Jag begriper den ännu inte, men ändå. När de skulle dela upp sin gemensamma nota uppstod det klassiska strulet. Hur mycket var och en än la i skålen så blev det för lite. Världens alla restauranger måste ha gått ihop om en slug plan att lura alla större sällskap som glömmer be om splittrad nota. Ju fler som delar, desto dyrare.

Vad är det för krönika jag håller på att skriva? Hittar jag nån sens moral, eller ska jag skicka den till Allt om Mat? Jag tummar på min anteckningsbok då och då, minns mina fina upplevelser och det var ofta på restauranger jag satt och skrev. Pennan var mitt sällskap och gav mig hjälp att stanna i utanförseendet. En underbar känsla av att vara i ett sammanhang men ändå inte. Fri att förhålla mig till omgivningen. Som en husfluga som har det bra. Kravlöst iakttagande det liv som hela tiden pågår.

Alla amerikaner drog in mig i deras sammanhang och jag lät mig dras in. Slukas för ett ögonblick av deras vänliga ytlighet. En kväll tilltalades jag till och med av tyskar och min tidigare devis om att tyskarna är undantaget som bekräftar Archimedes princip kom på skam. Alltså det där med att en människa i badet tränger undan lika mycket vatten som sin egen kroppsvikt. En tysk tränger undan mer.

Men inte tyskarna i Levanto. Bon appetit sa de leende när jag satte mig ner vid nåt gott. Mersi svarade jag på katalanska för att göra världen ännu mer överraskande.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 7 december 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.