Ordfabriken

En jul i tält

Julen handlar om hur Gud slår upp sitt tält bland människor. ”Ordet tog sin boning ibland oss” skriver Johannes omkring år 100 e.Kr. Grundbetydelsen är ”slog upp sitt tält”. Gud tältar, rör sig bland människor i den tid och situation som är. Närvarande och omöjlig att fånga.

Efter Johannes ord blev kristendomen statsreligion och lierad med makten i västvärlden ända in i vår tid. Kyrkor byggdes, skrudar vävdes och Bekännelseskrifter skrevs. De höga valven försöker uttrycka rymden men risken har alltid varit att de markerar en gräns för närvaron. Att kyrkor stänger in istället för att öppna upp, ger svar istället för att väcka frågor. Men Gud tältar och bor inte i hus byggda av människors händer. Det betyder bland annat att vi kan gå ur Svenska kyrkan, men aldrig gå ur den gudsnärvaro som fyller universum. Och att den som tror sig äga Sanningen förlorar den.

Den senaste månaden har jag döpt två barn; Olle i Luleå och Ivar i Stockholm. Tiden före jul är en bra tid för dop för den ställer frågan varför Gud närmade sig oss som ett barn. Alldeles oavsett om vi är tror på det eller inte så är det ju så den gamla berättelsen lyder. Därför äger frågan sin giltighet. När Jesus blev vuxen upprepade han dessutom flera gånger att vi måste bli som barn, de är alla människors förebilder. Han sa inte att vi måste bli som mamma eller pappa eller alla kloka vuxna. Vi måste bli som Olle och Ivar och alla andra barn för att kunna ta emot det som julen handlar om.

Bär ditt barn som den sista droppen vatten, är titeln på en bok av Björn Ranelid. Bara titeln är värd priset.

Jag är inte säker på vad Jesus såg i barnen. Jag anar och kan gissa men orden riskerar att begränsa. Kanske är det så att vi aldrig kommer närmare sanningen än en aning. Därför kan det vara värt att låta tanken vila lite längre än vad som känns bekvämt vid den där julkrubban, låta blicken drunkna i barnets blick. Se bortom det gulliga för att låta sig uppslukas av det som kanske var ett mysterium. Jag tror det döljer sig något där, men osäkerheten inför vad delar jag med många. Mysteriet låter sig liksom inte vaggas till sömns i en krubba eller hållas instängt i ett stall eller en kyrka.

Så jag lutar mig mot vad Symeon skrev i slutet av 900-talet e.Kr. Symeon var en grekisk teolog som närmast blev betraktad som revolutionär bland annat för att han menade att andliga upplevelser är viktigare än teorier. Min egen teori är att Olle och Ivar skulle gillat Symeon. Teorier kan kontrolleras, inte upplevelser. Däri ligger det revolutionära och hotfulla.

Gud tältar i vår tillvaro för att kunna följa oss. Visst är det en vacker tanke? Vi är aldrig ensamma och vår upplevelse av närvaro är inte vad som konstituerar själva närvaron. I denna så enormt icke postmoderna tanke gömmer sig själva evangeliet. Tänker jag, och låter Symeons ord bli mitt tack för 2010 och min hälsning om Glad jul till alla:

Osynligt - ingen hand förmår fånga det. Orörbart och ändå: överallt rörs man av det. Vad är det då? O under - vad är det inte? Namnlöst.

Dåraktigt försökte jag gripa det. Jag slöt handen, trodde jag höll det fast. Men det flydde, kunde inte behållas. Full av förtvivlan lossade jag mitt grepp. Då, i min öppna hand, såg jag det igen. Outsägbara under! Outgrundliga mysterium! Varför oroar vi oss i onödan?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 21 december 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.