Ordfabriken

Resfeber

Jag skriver den här krönikan mer än en vecka innan den publiceras. Anledningen är enkel: jag har levt med en deadline i snart tio år. Varannan fredag ska jag lämna in en text till Kuriren men fredag förra veckan var jag i Italien. Alltså skriver jag den redan nu, en vecka innan den fredagen. Dödslinjer måste hållas och nånstans har det blivit en livsstil. Jag vågar inte lita på Italienska internetcaféer och vill inte ta med jobbmobilen med alla smarta funktioner. Så jag skriver redan nu.

I ögonblicket har jag en släng av resfeber. Jämfört med deadline väger ordet lätt, men det är märkligt ändå. Resfeber, att vara sjuk inför att resa. Min höjda temperatur beror möjligen på att jag ska göra det helt ensam. Vandra en vecka på egen hand, utan annan guide än mitt eget hjärta och möjligen människorna i den by i vilken jag ska bo.

Jag har bett om råd, köpt den utrustning jag behöver och nästan blivit kompis med Naturkompaniets personal. Om jag ska möta mig själv vill jag göra det i kläder som funkar. Som andas, även om jag tappar min. Som luktar gott oavsett utsöndring. Kläder som knappast behöver tvättas, bara luftas en stund. Ett liv med få ombyten, det är vad Naturkompaniet utlovar. Och jag faller som en fura inför löftet.

Det här är en krönika som riskerar att överskrida gränsen mellan personligt och privat men jag struntar faktiskt i det. Jag har levt med min dödslinje i tio år så jag är van. Beredd att falla, för nån gång gör vi det alla.

Resfebern beror på ressällskapet. Jag själv. Vem är han, mannen jag levt med i så många år? Gillar jag honom eller inte? Hur funkar han i ett ensamt bed and breakfast-rum? Hur trevlig är han vid en ensam tallrik pasta om än i Italien? Att möta hans blick, vad ger det för känsla?

Jag ska inte överdriva min oro men en from och fin kamrat gav detta råd: beskriv dig själv som en skulptur i ett rum. Lämna rummet och släpp in Kristus. Beskriv hur han ser dig. Utan att formulera ett svar stillades mitt hjärta.

Men jag har en plan. Jag ska meditera, vandra, vila och äta gott. Jag ska fokusera på vandringen, låta det jag möter passera som de ögonblick de är. Inte stanna upp, inte försöka bevara minnen av det som varit utan fortsätta framåt. Forca. Den enda riktning som är meningsfull.

Jag bor i Levanto, en by jag besökt förr. Hos Valeria i La Dolce Vita, ett B&B som hade kunnat välja ett annat namn. Men samtidigt vill jag leva det ljuva livet, utan de associationer som så lätt besudlar de vackra orden. Jag vill bejaka lusten till liv och kärlek, öppenhet och värme, nytt och gammalt. Om någon skulle fråga hur levde du ditt liv, vore då inte ordet ljuvt ett underbart svar?

Jag kommer att skriva mer om vandringen. Inser att jag skriver om något som ännu inte skett, annat än för dig som läser mina ord. En klok och fin kamrat gav mig detta råd: var i det som sker, själva vandringen kommer att kräva sin tid. Så kanske jag bara mediterar, vandrar, vilar och äter gott en vecka. Kängor ska smörjas, kläder tvättas, kroppen skötas. Och det banala ordet ”bara” raderas. Tänk om det viktigaste är att vara på väg med allt vad det innebär?

Fokus på kängorna, blir min tanke. Så länge de mår bra så mår jag bra. Resfeber är ett hälsotecken. Kan det vara så att det gudomliga gömmer sig i det vardagliga som det stora i det lilla?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 9 november 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.