Ordfabriken

Vi tar vägen till höger

I somras hörde jag en vacker semesterberättelse. Den inleddes med följande: Den dag vi tog vägen till höger. De som berättade hade tillbringat semestern i de franska bergen, hyrt ett hus som de bara hittade med hjälp av en detaljerad vägbeskrivning. Varje dag höll de koll på vänster- och högersvängar för att inte köra vilse. Osäkerheten var så stor – eller vägbeskrivningen så detaljerad – att det inte var fråga om att chansa.

Utom näst sista dagen då de trotsade instruktionen. Vi tar vägen till höger viskade de i hemligt samförstånd medan kartan och vanan ropade vänster, vänster, vänster. Och det blev den finaste av semesterdagar. De såg landskap de aldrig sett och människor de aldrig mött.

Jag vet att temat för min krönika är riskabelt i de valtider som är; ta vägen till höger. Men min avsikt sträcker sig bortom valdagen. Vad jag vill skriva om är inte höger eller vänster, röd-grönt eller blå-grönt, utan om modet att välja en annan väg. Att vika av, bryta mönstret utan en aning om vad som väntar bortom. Livet handlar inte om antingen eller, kanske inte ens om både ock. Tänk om det handlar om att göra tvärtom?

Jag vill bara pröva tanken att den vilsne är mer hemma än den som tycker sig kommit hem. I vilsenheten gömmer sig ett sökande som öppnar perspektiv. Det är nog samma sak med kristen tro, tänker jag. Att tro är inte att plötsligt förstå. Det handlar mer om att vila i vilsenheten, uppskatta alla frågeteckens vackra form och undvika att naglas fast av utropstecken.

I once was lost but now am found, heter det i den älskade sången Amazing Grace. På svenska; en gång var jag vilsen, nu är jag funnen. Visst, det är vackert men det fungerar lika bra att byta plats på adverben: I once was found but now am lost. Alltså, en gång blev jag funnen men nu är jag vilsen. De som lyssnade till Jesu budskap hade nog mer av den känslan när det självklara ifrågasattes. Säkert gäller det alla oss som någon gång tycker oss funnit sanningen. Inga kartor gäller för evigt, landskap förändras och vägen till höger kan plötsligt visa sig vara den rätta. Trots att stigen till vänster är så nertrampad.

Vad vill jag säga? Inte så mycket. Bara hylla de som vågar bryta vanan och alla instruktioner vi inrättar oss efter. Jag vill slå ett slag för att göra tvärtom. Chansa, eller kanske snarare lita till sitt inre. Visst, vi kan gå vilse men vem gör inte det? Vem känner människors hjärtan? Den som verkar som den tryggaste av alla kanske ligger sömnlös varje natt. Och den som aldrig tycks vara säker kanske är den som verkligen förstått.

Det är lätt att säga till en annan människa att du måste våga. Svårare är att göra det själv och alla som någon gång tagit en annan väg än den uppskyltade vet att det är en smärta. I den vackra semesterberättelsen slutade vägvalet i sommarens vackraste dag men i vardagslivet vet vi inte slutet. Att ta vägen åt andra hållet än det förväntade och föreskrivna är att ge sig in på en väg med okänt slut. Men i tillit till att i rörelsen gömmer sig meningen.

Blev det något bättre? Många som vikit av från det självklara får den frågan. Jag tror många delar känslan av att det inte handlar om bättre eller sämre. Hur tråkig är inte den skalan? Annorlunda är ett bra svar. Den dag vi tog vägen till höger blev en annorlunda dag. Och det i sig är väl alldeles tillräckligt?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 14 september 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.