Ordfabriken

Blessed by association

I somras blev jag trevligt bemött. Det beror varken på mitt vackra namn eller utseende. Enbart på min t-tröja. I julas fick jag fem tröjor av min kamrat som jobbar på SVT Sport, fem kulörta tröjor med SVT Sports logga på vänstra korgen. Sommarens sociala experiment blev att bära dem. Och människor såg mig i ögonen, log lite blygt och var sällsamt trevliga.

Du ska väl spela på vårt fotbollstips också, sa kassörskan när jag löste in en Trisslott. Jag spelar inte, jag bara kommenterar blev den kommentar jag aldrig sade. Men jag kände mig som…tja, Ulfbåge eller nån. Uppskattad, imponerande, skapandes en viss osäkerhet och beundran. Jag är rädd om tröjorna. Och tacksam.

Annat var det för det katolske präst jag mötte i italienska Cortona för några år sedan. Han vågade inte ha prästkragen på sig när han gick på stan. Folket föraktade kyrkan och föraktet stänkte över hans skjorta. Tänk att tvingas bära en logga som får folk att vända ryggen till. Han talade lågt, med böjt huvud och skygg blick.

Jag kanske överdriver min tröjas betydelse. Men jag vill tro att loggan lockade fram en positiv inställning hos de jag mötte mitt under fotbolls-VM. Blessed by association, välsignad genom association. Jag fick liksom del av Sveriges samtliga framgångar genom alla tider. Och Sveriges samtliga motgångar, ja de hade jag sannolikt varit med och paketerat på ett bra sätt. Att jobba på SVT Sport är att vara uppskattad utan att kanske ha gjort så mycket för att bli det. En tröja tycks räcka.

Den katolske prästen var inte blessed by association, han var guilty by association; skyldig genom association. Hans prästkrage signalerade allt dåligt som kommit ur den katolska kyrkan, allt han egentligen inte var en del av men samtidigt var. Kanske ingen brydde sig om vilka värderingar han själv hade, tyngden av ”de andras” skymde sikten.

Vi kan vara välsignade och skyldiga genom vad andra associerar oss till. Jag har gått i min faders fotspår, han som var så uppskattad. Jag har kunnat snubbla, gå vilse och till och med lägga krokben för andra. Men eftersom jag ändå är hans son har så mycket blivit förlåtet och accepterat. Med åren har det förstärkt mitt mod att ta ut svängarna. De fotspår jag vandrar i är ett universum av tolerans och vidsynthet så varför ska jag låta mig begränsas av rädsla?

Hur sorgligt är det då inte att vara skyldig genom vad andra associerar oss till? Överviktig, och därmed lat? Mörkhyad, och därmed bidragstagare? Romer, och därmed snattare? Stockholmare, och därmed dryg? Norrbottning, och därmed tyst? Världen är fylld av föraktfulla förenklingar som, om de blir tillräckligt många, förkväver människor. Både de som uttrycker dem och de som drabbas av dem.

Mina t-tröjor hörde sommaren till. Nu går jag till jobbet i mina vanliga skjortor och funderar på vilka liv de lever, de som jag möter varje dag men ännu inte hälsar på. Kollar hur de är klädda, om de möter mig blick. Tänker att ”jaha, han är en sån” och ”åhå, hon är en sån”. Tror mig förstå, men hamnar därmed bara vilse. Konsten är ju att se igenom alla loggor, bortom det som vi skyler oss med.

Det är bara med några jag nått så långt, bara några jag mött innanför huden och bortom all förklädnad. De är få, men de får mig att leva. Att bli sedd med en blick som ser igenom och samtidigt älskar, det är liv.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 28 september 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.