Ordfabriken

Dansa med fåglar

Välkommen till semestern sade fågeln och släppte sig rakt på mitt huvud.

Sista arbetsdagen innan semestern går jag på trötta ben genom staden. I Uppsala ska man akta sig för att gå under träd, men min blick är liksom fäst någon annan stans. Något blött faller på min skalle och i en reflex drar jag handen över håret. Fågelskit är lätt att känna igen.

Istället för att sucka över stadens alla kajor, väljer jag att ta det som en inbjudan: Din semester börjar nu. Välkommen till oss som vågar flyga. Tänk höga tankar denna sommar. Höga och fria.

Som jag har försökt. Jag har dinglat i trädgårdsstolen och svävat tio centimeter över marken. Jag har vinkat åt fåglarna som vinkat tillbaka. Bo Kaspers Orkester har sjungit hundra gånger på min Ipod om stunder som den här, mod och närhet, mjuka hjärtan. Mina tankar har lyft, men inte särskilt högt.

Kanske fåglarna vet det. Att hemligheten inte ligger i höjden utan i konsten att flyga. Svalan är inte mera fågel än sparven bara för att den flyger högre. Den fågel som bjöd upp mig till dans mina första steg till semester visste naturligtvis det. Tänka högt är stort, tänka fritt är större.

Att tänka fritt är inte lätt. Det sker liksom i stunder och kräver mycket riktigt mod och närhet. Mod att släppa taget om det invanda och närhet till sitt eget mjuka hjärta. Att komma ihåg tankarna är nästan omöjligt, de glider undan som om de hade vingar. Kanske är det så. Det fina är att de kan komma tillbaka. Det sorgliga att vi inte kan behålla dem.

Förr eller senare inser du att du fastnat i en bur. Så sjunger kanadensaren Bruce Cockburn lätt melankoliskt i ”Pacing the Cage”. Burarna vi fastnar i är sammanhang som begränsar oss, tar energi och krymper livet.

Kanske jag aldrig kan dansa med fåglarna. Konstruktionerna tar mig ner till marken; alla föreställningar om vad som är liv, rätt och fel, möjligt och omöjligt, Gud och framtid. Konstruktioner som jag också behöver för att hålla nån slags rimlig riktning i livet. Om fåglarnas hemlighet är konsten att flyga kanske min är insikten om att så mycket just är konstruktioner. Och allting därför så mycket större.

Jag ska inte avrunda med det som var en röd tråd i vårens krönikor; att livet är större än våra föreställningar om det. Jag försöker istället tolka hur fåglarna avslutade min semester. Den första av arbetsdagar parkerade jag bilen på en plats där varken bilar eller människor bör befinna sig; under ett träd i en av stadens parker där kajorna rastar på sin flygning mot vila. Jag hörde hur det prasslade i löven när jag låste bilen men tänkte inte mer på det. Det var ju den enda lediga p-platsen i kvarteret.

Varför, förstod jag när jag kom tillbaka. En snöstorm av fågelträck hade dragit fram över bilen. Rör aldrig döda fåglar, har jag fått lära mig när jag var barn. Men dör man om man rör fågelskit? Jag var tvungen för att öppna dörren…

Varför skriver jag detta? Det som skulle handla om höga, fria tankar slutar i en betraktelse om en nerskitad bil. Jag anar tonerna av Taubes Så länge skutan kan gå: Vem har sagt att just du ska ha bästa menyn och som fågeln på vågorna gunga? Innan dysterheten fångar mig minns jag hur sången slutar: Klara jobbet med glans, gå i land någonstans, ta en kyss eller två i en yrande dans.

Välkommen tillbaka, kanske kajorna ville säga.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 31 augusti 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.