Ordfabriken

En bekännelse om beroende

I min förra krönika bekände jag min ohändighet. Nu är det dags att bekänna mitt beroende. Det finns helt enkelt något jag inte klarar mig utan och varje gång jag nyttjar det blir jag trygg och känner frid. Jag talar om hantverkare.

Jag är kraftigt beroende av hantverkare. Det räcker med att en huvudsäkring går för att jag ska ringa upp Eljouren. Visst, det handlar om mitt bräckliga självförtroende kring allt som har med verktyg att göra. Ja, jag vet att jag flyr mitt ansvar som stugägare eller allt vad det nu kan handla om. Man?

Men ändå. Hej, jag heter Gunnar Sjöberg och jag är beroende av hantverkare.

Det är lätt att håna hantverkare. Jag har gjort det själv, i en krönika för en massa år sen skrev jag att meningen med hantverkare är att väcka människor. De landar före gryningen, släpper ner en massa stålställningar på marken för att sedan lämna platsen i samma ögonblick som alla i grannskapet vaknat. De håller sig liksom undan, säger att de ska komma en tid utan att dyka upp för att sedan plötsligt komma helt oväntat. Hantverkare är liksom på glid.

Men det är naturligtvis inte sant. Hantverkare väcker inte folk i onödan och är varken på glid eller ständig flykt. De hjälper de hjälplösa. Däremot äter de lunch märkligt tidigt. Jag har känt doften av deras pyttipanna när jag bryggt mitt morgonkaffe.

Sedan i höstas är jag osäker innehavare av ett fritidshus en bit öster om Uppsala. På något förunderligt sätt lyckades jag med att vara konstant osäker villaägare i Luleå i nästan 15 år. När jag skriver detta inser jag också att jag är beroende av grannar och vänner. Inga katastrofer inträffade, det fanns alltid ett gott råd att följa eller en varm hand att hålla. Jag hade nån slags elpatron kopplad till oljepannan och jag begrep aldrig hur den funkade. Den krånglade, men det löste sig alltid på nåt märkligt sätt. Kanske är mitt beroende så synligt att det väcker medkänsla och engagemang?

Till fritidshuset måste hantverkare införskaffas och så har skett. El och rör, det är nyckeln till ett tryggt boende. Både elektrikern och rörmokaren har varit och hantverkat i huset på egen hand. De vet var nyckeln är och min tillit måste ha smält deras hjärtan. Nu trillar räkningarna in och de har nästan jobbat gratis. Jag vägrar tro att de försöker dra in mig i ett djupare beroende genom att erbjuda introduktionspriser…

För att orka vara chef måste man kunna delegera. För att finna vänner måste man våga öppna sig. För att älska måste man våga falla. Det finns så många famnar omkring oss. Famnar som vill ta ansvar, avlasta, bära och ta emot. Jag vill kasta mig i dem och tackar Gud för alla jag fått möta. Allvarligt, utan dem hade jag inte klarat mig. Visst, proppar kan ryka och rör kan frysa men det är inte vad jag skriver om. Jag skriver om hjälpsamheten, all vänlighet som omger oss. Hur sorgligt det är att motstå den och hur vackert det är att bejaka den. En nyckel till liv är att göra sig beroende.

I vår har jag skrivit ganska många krönikor om tro, helt enkelt för att jag funderar mycket över det. För mig är tro tillit, att försöka vara närvarande i och öppen för gåtfullheten. Tro handlar mer om frågor än svar och bönen ”hjälp mig” är den vackraste och viktigaste. Därför är hantverkare änglar i mitt liv, budbärare om något större som jag inte behöver begripa och bevis på den kärlek som omger mig utan att jag förtjänat den.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 18 maj 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.