Ordfabriken

Att leva med sig själv

Jag har levt med mig själv i många år och lärt mig både mina styrkor och svagheter någorlunda. Jag kan svara på vad som stressar mig och lugnar mig och överraskas sällan av helt nya reaktioner. Det mesta är bekant. Man skulle kunna säga att jag är hemma i mig själv. Men bara skulle, ty häromveckan var jag helt borta.

Det hände sig vid den tiden att altanen skulle tvättas. Altanen, den stora, runt det lilla fritidshuset. En av mina svagheter är min monumentala ohändighet. Jag blir nervös när jag ser en hammare och helt ställd när grannen frågar om jag har en avbitartång. En gång trodde jag mig kunna använda en geringssåg, men listerna blev inte bra. Mitt självförtroende sjunker som en sten i det hav av händighet som skapats av Martin Timell och Den Där Snickaren Som Dansade En Vinter i TV.

Jag är bra på att köpa saker och fråga om hjälp. Alltså bad jag Bauhaus om goda råd för altantvätt. Jag köpte märket som rekommenderades, efter att ha låtsats fundera över olika alternativ. Bauhaus är ingen bra miljö för mig, jag växer inte där. Problemet var att jag glömt läsglasögonen hemma så jag köpte 15 liter tvättmedel för mycket. Jag borde ha förstått bättre. Jag hade kunnat tvätta en fotbollsplan.

Men det var på slangen jag snubblade. Den befintliga gick sönder när jag skruvade fast den på utomhuskranen. Inte slangen alltså, utan den där typen av anslutning. Så jag åkte tre mil in till Bauhaus för att köpa ny kopplingsanordning. Det finns en värld för allt, även för slangar och kopplingar. Utan en aning om dimensioner köpte jag nåt som verkade vettigt och körde tre mil tillbaka till stugan. Visst, det var fel dimension. Sex mil i onödan.

Jag blev störd men också tvärsmart och skar en bit av den fungerande vattenslangen. Med den i fickan åkte jag tillbaka till Bauhaus för att få rätt dimension. För att vara riktigt säker gav jag slangen till en expedit och bad om hjälp. Hon plockade ihop vad jag trodde jag behövde och med ett händigt leende åkte jag tillbaka till stugan. Det blev eftermiddag, 12 körda mil och Gunnar trodde det var gott.

Om det inte varit för grejen. Slangen monterades, men den lilla saken som skulle fästa den vid utkastaren hade varken jag eller expediten tänkt på. Återigen sjönk jag som en sten i det där havet. Det var länge sedan jag känt mig så dum, så borta, så ovän med den ohändighet jag trodde jag lärt mig känna. Inte sex mil till ropade mitt blod, inte 18 mil en söndag för att få en vattenslang att funka med en kran. Jag tror att jag dog.

Jag vet inte vad den saken heter som fattades, men du som läst ända hit fattar. För jag är mest ohändig. Jag vägrade förstöra den lediga dagen med att köra tillbaka till Bauhaus för tredje gången så jag gav mig ut på spaning i grannskapet. Där hittade jag en sommarstuga som hade en utkastare med en sån där grej fastskruvad. Jag var händig nog att skruva loss den och fästa den i den kran som nu var min, om än hatad. Och se, det blev morgon, vattnet rann till och Gunnar såg att det var gott.

Varför skriver jag detta? Jag vågar inte formulera nån sensmoral, särskilt eftersom jag senare skruvade tillbaka grejen jag tjuvlånat av grannen och köpte en egen på Bauhaus. Men med fel dimension. Misslyckandet fortsätter, så även mitt liv.

I ett avslappnat leende tänker jag ändå att misslyckas också är en sätt att lyckas.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 4 maj 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.