Ordfabriken

Luleå-Korpilombolo-Luleå

Jag glömmer aldrig bilfärden från Luleå till Korpilombolo i december för några år sedan. Jag skulle medverka vid Nattfestivalen och hann ikapp en snöstorm som följde mig ända från Morjärv. Korpilombolo tog emot med vita snödrivor och gulröda eldkasar. Vackrare än så är sällan sett. På hemvägen mötte jag plogbilen i Teurajärvi och körde vänstertrafik ända till Överkalix.

När jag skriver detta sitter jag omsluten av tystnad i Uppsala, Sveriges fjärde stad. Snön faller utanför mitt fönster och påminner alla om förlåtelsen. Det vita och det som får bäddas in. Det mjuka täcker det hårda och tystnaden besegrar allt larm. Ingen kan falla vackrare än snö.

Jag vet att jag hyllat den gröna vintern, efter att kämpat med plogvallar och tjäle nästan hela mitt liv. Men snön får nu även mig på fall. Jag landar mjukt i insikten om växlingens värde. Årstidernas och det egna livets. Allt behöver inte synas och se likadant ut. De fyra årstiderna påminner oss om att det åtminstone finns fyra perspektiv på allt. Världen skulle se annorlunda ut om vi bara bejakade det.

Jag inser också fallets värde. Att stå stadigt är inte att stå i givakt, den som försöker faller som alla andra men fallet blir så onödigt tungt. Lätt böjda knän är en god livshållning, grundad i insikten om att alla faller någon gång och att fokus bör ligga på att resa sig istället för att undvika själva fallet. Världen skulle se väldigt annorlunda ut om vi bejakade även det.

Jag inser också att jag skriver i ett lätt romantiskt tonläge. Det känns bra, hellre mjukt än hårt och hellre vitt än svart en kväll som denna då snön mångdubblar det ljus som redan finns. En stark människa är den som inser att hon är svag, en klok är den som inser att hon ingenting vet. Ödmjukhet, även den egenskapen följer liksom med snöfallet från himmelen. Som en nådegåva i vitt.

Den dag som jag nu avslutar med att skriva min krönika, började på Centralstationen i Uppsala där jag väntade på tåget som skulle ta mig till Härnösand, denna stad vars skönhet jag upptäckt så sent. Jag förväntade mig försening norrut, därifrån snöstormen skulle möta oss. Men förseningen kom söderifrån; signalfel vid Karlberg i Stockholm. När jag väntat en timme gav jag upp, föreläsningen fick ställas in och dagen börjas om.

Redan på Centralstationen var stämningen uppsluppen. Ingen svor över SJ, vi bara log överseende. Planerna fick läggas om, dagen fanns ju kvar och plötsligt var den öppen. Än sen, var den kollektiva tanke som fyllde rummet. Ospårad terräng väntade den som vill utmana det oväntade. Kända marker den som helst spelar på hemmaplan.

För egen del gav jag mig iväg till arbetsplatsen med den bestämda ambitionen att ge vidare av den energi som fyllde mig. Jag pratade med mina arbetskamrater, visslade i trapphuset och fikade lite för länge. Vid arbetsdagens slut hade jag nästan inte gjort någonting och därmed, anar jag, massor. Det viktigaste kanske gömmer sig i det oplanerade. Tänk om meningen har tagit sin tillflykt till marginalen i denna vår värld av definitioner och kalkyler. Vad blir konsekvensen av en sådan tanke?

Växling, fall och ödmjukhet. Visst, det som göms i snö kommer upp i tö, fling, fling, men vid det laget är det annorlunda. Allting rör sig och ingenting blir riktigt som vi tänkt oss. Hur underbart är inte det.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 9 februari 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.