Ordfabriken

Dra flagga i stång

Det finns sådant man ska äta bara någon gång per år. Typ surströmming och semla, men helst inte samtidigt. Sådant som har något att säga oss strax innan vi stoppar in det i munnen.

Vad semlan 2010 vill säga tror jag ligger i locket: Att lyfta det och se vad som döljer sig under det självklart synliga. Den vill få oss att se djupare, se bortom det som begränsar våra tankar, känslor och liv. Alla måsten, borden och det som påstås inte vara möjligt. Den som lyfter på locket anar en vänlig viskning: Vad vill du egentligen? Med ditt liv, allt som är kvar? Det jobbiga är inte frågan, det jobbiga är tillägget egentligen. Det ordet ställer alla livsval på sin spets och gör att svaret rimligen dröjer och att tanken tar ett andra varv. Det som kallas eftertanke.

Fettisdagen är sista dagen innan fastan, som sen pågår fram till påsk. Tanken med fastan är att under en period medvetet avstå något självklart för att istället ge rum för nya upptäckter. Här skulle jag kunna avstå från att fullfölja krönikan, i nån slags angivelse av paus. För det är också vad det handlar om. Att ta våra liv på så stort allvar att vi ger oss tid att reflektera över det. Att korrigera kursen, ta in den rätta inriktningen så det stämmer med vad vi tror oss vilja.

Vad vi egentligen vill är ofta dolt i dunkel. Liksom vad som var och är de rätta livsvalen. Men ifrågasättandet är en god gärning som ger spänst i våra liv och sinnen, precis som tvivel är en förutsättning för en levande tro. Att ifrågasätta det självklara, det möjliga och det som anses vara sanning. För den som vågar lyfta på lock kan livet bli både djupare och större men definitivt inte enklare.

När jag stannar upp i mitt skrivande hör jag Bengt Kalla, Charlottes farfar, säga i TV att han om två timmar ska dra flaggan i stång. Så underbart. Hans glädje bubblar av gråt och skratt och det är klart att man då ska dra flaggan i stång. Vad är annars flaggan till för? Och stången?

Farfar drar flaggan i stång för att hylla barnbarnet som gjort vad hon vill och till och med det som en del trodde inte var möjligt. Egentligen. Flaggan blir en symbol för det möjligas verklighet. Ett ifrågasättande av alla gränser och en spark mot alla lock som lagts på. Och just därför en hyllning till det liv som alltid är större än vår föreställning om det.

Jag vill komma till jobbet varje morgon med en känsla av att ha dragit flaggan i stång. Att ha mött den nya dagen med öppen och höjd blick. Jag vill ta åt mig av all energi de människor jag möter vill ge. Jag vill hälsa på dem jag möter varje dag utan att alls veta vilka de är. Jag vill tacka bilisterna som stannar vid övergångsstället och nicka igenkännande åt butiksinnehavarna. Jag vill känna mig hemma i en värld och ett liv jag egentligen vill.

Lyft på locket, viskar semlan precis när jag känner grädden nudda läppen. Hur kan jag äta den utan att följa dess råd? Åtminstone denna dag? Öppna mina sinnen mot det liv som är, det som sammanfattas i påsken; all glädje, all kärlek, alla svek och all gemenskap. Det vi kallar Stilla veckan rymmer allt.

Så jag hedrar semlan och öppnar mig. Flyttar fokus från mitt eget kända till något större okänt. Det underbara är att jag inte ens behöver anstränga mig. Livet möter mig framifrån, blicken bakåt kan jag sluta.

Surströmmingen får vänta med sitt inlägg i ämnet.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 23 februari 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.