Ordfabriken

Sommarlov

Jag skriver denna krönika de sista skälvande timmarna på jobbet innan nyårsledigheten och drabbas av en plötslig sommarlovskänsla. Märkligt, då det just nu är minus tolv grader ute. Inomhus är det tomma korridorer, uppätna chokladaskar och tummade julkort. Jag småskrattar, tar på mig en reklamhalsduk jag fått i julgåva och inser att jag fördriver arbetstiden med att göra ingenting. Och trivs alldeles utomordentligt med det.

Ansvarslöshet kan vara en god frukt om den serveras i begränsade portioner. Den gifter sig bra, som det heter i gourmetkretsar, med bekymmerslöshet. Nånstans handlar det om perspektiv och distans. Och en förmåga att släppa taget.

Fast jag menar kanske inte ansvarslöshet, mera förmågan att ta ansvar för just perspektiven. Att påminna sig värdet, både det höga och låga, av den egna prestationen. Att se sin egen vikt och viktlöshet och därigenom vara ansvarsfull även mot sig själv.

Jag kom till jobbet i morse med en klassisk lapp i min hand. Efter att ha vaknat alldeles för tidigt med alldeles för många meningslösa detaljer i mitt huvud så steg jag upp och skrev ner en att-göra-lista. Sen somnade jag om.

Tankarna hade kunnat hålla mig vaken hela natten men det tog bara en halvtimme att genomföra allt som stod på lappen. Märkligt. Oro tycks ibland bygga på extrem överskattning av möjliga bekymmer.

Så nu sitter jag här med min sommarlovskänsla. Härligt, du varvar ner säger en god kollega som ser min avspända hållning. Men kanske jag varvar upp istället. Släpper taget om det skenbart viktiga för att öppna upp för det verkligt viktiga. Det som får mig att le. Höjer blicken från de dagliga uppgifterna och sträcker mig mot de större, de jag egentligen aldrig får grepp om men ofta funderar över. Och söker.

De senaste veckorna har jag varit med i ett pågående samtal om gränser och vilja. Vi är så olika vi människor; somliga söker utmaningen, andra flyr den. Somliga bygger gränser, andra överskrider dem. Somliga söker svar på frågan vad de vill, andra gör vad de tycker att de borde göra. Det handlar inte om rätt eller fel utan om olika perspektiv. Olika sätt att gestalta våra liv.

Sommarlovskänslan får mig att acceptera den tanken. Min livshållning är en av många, men den är i alla fall min. Jag behöver inte försvara mina val och tankar, men inte heller slåss mot andras.

Så vilken känsla försöker jag egentligen beskriva med mina ord? Kanske är det friheten att stiga över tröskeln till några lediga dagar. Och att själva steget är poängen, inte ledigheten i sig. Möjligheten, och därmed makten, att bjuda in en förändring i mitt liv? Återigen, denna känsla av att meningen gömmer sig i rörelsen. Att livet ständigt måste erövras och att det utmanar mig att ta nya steg.

Jag ser hur mitt cirklande resonemang riskerar att landa i ett evangelium om ansvarslöshet. Att leva i ett ständigt språng mellan lockande hötappar. Men det är inte vad jag menar. Alla behöver rötter, men jag tror vi ska söka dem inom oss själva. Våga leva rotad i det som är min egen vilja och strävan. Ur det växer friheten; modet att både bygga och överskrida gränser. Ur det växer också balansen mellan vad jag egentligen vill och vad jag vet att jag borde.

Den som är rotad i sitt inre har inga större problem med rörligheten. Balansen är lättare att återfinna då den växer inifrån.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 12 januari 2010 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.