Ordfabriken

Större än dina föreställningar

Om jag skulle ge ett enda råd till landets alla blivande chefer så vore det detta: Sluta aldrig fråga. Eller förresten, jag låter rådet gälla alla människor i himlen och på jorden inför det kommande 2010. Sluta aldrig fråga. Tro inte att du vet allt, eller att någon tror att du kan allt. Kapitulera inför insikten om dina brister och bejaka beroende av andra. Den som är klok lär sig av andra.

Mina krönikor formas ofta ur samtal med vänner och en god sådan sa att barnets viktigaste tillgång är leken, kreativiteten och improvisationen. Vännen tog stöd av följande citat: Lek är grunden för all konst och kult, i lek och dans ger du livet möjlighet att vara större än dina föreställningar.

Större än dina föreställningar. Tänk att gå in i 2010 med den förväntan. Att livet har något mer att erbjuda, att den största begränsningen är den jag lägger på mig själv. Det är en oroande tanke, för den utmanar det bestående. Tänk om detta inte är allt? Tänk om livet bär på något som väntar på just mig?

Men det är också en underbar tanke. Den ger näring åt ordet ”vill”, ett av de vackraste av ord. Vad vill du med ditt liv, ditt arbete, dina val och relationer? Detta eller något annat? Att leva med de frågorna är underbart men också tärande – de leder till val som inte alltid är de enklaste. Att bygga livsvalen på ”måste” eller ”borde” är i den meningen befriande. Men ack så begränsande.

Jag går hellre med blicken mot himlen och horisonten än mot backen och alla gränser. Och jag går hellre vilse än att inte komma någonstans.

När jag för 10 år sedan var präst i Bergnäskyrkan i Luleå, arbetade jag en del tillsammans med yrkesverksamma konstnärer. Framförallt Marianne Öqvist, salig i åminnelse. Att jobba nära kulturarbetare är ett råd lika klokt som att aldrig sluta fråga. För det är precis vad en sann kulturarbetare gör; slutar aldrig fråga. Alltid söka bortom föreställningen, bortom den givna tolkningen och bilden. Livet är större än dina föreställningar!

Jag är ingen dansare men har förstått så pass att det handlar om modet att ge sig hän, att lyssna och känna och låta kroppen reagera. Som barnet i leken, så närvarande och öppen för det som sker i ögonblicket. Att utan rädsla följa det som sker i stunden. I några korta ögonblick har jag anat det stora i paradoxen att det är möjligt att leva gränslöst på en begränsad yta.

Dansen, konsten, kulten, leken. Allting ryms i barnet och förhoppningsvis ryms barnet i oss. Jag vet att det jag skriver kan låta naivt, inget för en företagsledare eller framgångsrik kvinna eller man. Men jag tror det är sant. Det lilla barnet frågar och söker och kapitulerar närmast som en reflex inför beroendet av andra.

Livet är större än våra föreställningar. Som Gud och som 2010.
Gott nytt år!

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 29 december 2009 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.