Ordfabriken

Spontana livsyttringar

Jag hörde en bra predikant citera en dansk teolog som förklaring till att goda människorna så sällan tycks medvetna om sin egen godhet. Det handlar om spontana livsyttringar, sa dansken. Om du i grunden är empatisk och lyhörd för andra människor så ger du dem goda gåvor utan att vara medveten om det. Utan beräkning ger du den hopplöse hopp, den sorgsne glädje, den ensamma gemenskap.

Jag tror det finns en växelverkan mellan den enes behov och den andres omedvetna, eller spontana, gåva att ge. Varför är det annars så ofta som vår ärligt upplevda hunger oförtjänt mättas? När vi förväntar oss beröm är det tyst men när vi halvpresterat hyllas vi. Tack för ditt stöd får den höra som tycker sig ingenting gjort och ett tack för dina ord riktas till den som bara lyssnat.

Det elfte budet lyder: Upphör aldrig att förvånas. Väldigt lite går att förutse och den som tror sig ha livets alla nycklar i sin hand blir ofta utelåst.

Förutsättningen för växelverkan är den enes mod att ta emot och den andres spontana livsyttring. Vill du bli sedd, möt blicken hos dem du möter och du kommer att bli sedd. Den som stirrar i backen begraver sig i sin egen bitterhet. Att våga ta emot, kanske är det den största utmaningen för oss i detta individualismens tidevarv?

Den som ger ska få, det var ett av Jesu budskap. Tänk om det är så. Att det finns en gudomlig energi i vilken vi gestaltar våra liv. En energi som vill öppna våra sinnen för varandra så att vi kan ge varandra mod, uppskattning, uppmuntran och glädje. En energi mycket större än vår egen och i vilken våra misstag och tillkortakommanden ryms. Lev utgivande, utan fokus på din egen prestation, och du får. Ge glädje och du får glädje. Ge liv och du får liv. Utan beräkning och krav på motprestation.

Hör du som har öron, sa Jesus också. Alltså, öppna dina sinnen. Bejaka beroendet av andra, våga ta emot. Upp med blicken, öppna handen, släpp in det och den som knackar på din dörr. Din inre dörr. Slutenhet är detsamma som förminskning. Och varför ska vi sluta oss när vi äntligen fått chansen att leva?

Detta skriver jag den första Advent. Ett nådens år är temat och det var vad Jesus kom för att gestalta. Judarna hade en tradition i Gamla Testamentet att vart femtionde år var ett Jubelår, eller ett Nådens år, då alla skulder efterskänktes och alla slavar frigavs. Vad Jesus ville bjuda in till var ett Nådens år som räcker hela livet. Ett liv då bitterhet begravs och alla får en chans att börja om.

Jag vet att det kan låta naivt och att jag frågat det förr, men varför har vi så svårt att låta nåd gå före rätt, framförallt i bedömningen av oss själva? Varför bjuder vi så gärna in rädslan i våra liv och så troget vårdar minnet av våra – och föralldel andras – misstag?

Nu har vi börjat ett nytt kyrkoår och ett eget livsprojekt skulle kunna vara att försöka leva i ett Nådens år. Att vi förlåter oss själva de misstag vi gjort och kommer att göra, att vi friger oss själva. Och tar emot den befrielse som ges oss utifrån, antingen av orden ”du är förlåten” varje söndag i kyrkan eller av de spontana livsyttringarna varje vardag från de goda människor som omger oss. Då, om jag försonas med mig själv, kan nåden få ett sådant fäste i mitt eget liv att jag också kan ge andra nåd utan att jag ens vet om det.

Ett Gott Nytt Nådens År, önskar

Gunnar Sjöberg


Publicerad den 1 december 2009 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.