Ordfabriken

Tusen vänners värde

I Härnösand spelar pensionärerna boule. På Kanaluddens boulebana skrattar de och tävlar under guldgula björkar och vid gnistrande vatten. Jag ställer mig på avstånd för att se vad som pågår. Bland alla detaljer, alla klot och kast, anar jag en helhet och att det är den som är källan till deras glädje. Vad betyder ett felkastat klot? Ingenting, för den energi som växer ur deras gemenskap rymmer även misslyckanden.

I boken Bowling Alone (Att bowla ensam) visar Robert Putnam hur det sociala kapitalet eroderas i USA. Hans noggranna forskning visar att sedan 70-talet umgås allt färre amerikaner i föreningar och ideella organisationer, de spelar sällan bridge, har slutat gå på picnic och äter hellre ensamma än tillsammans med grannar och vänner. Varje människa gör ofta samma saker som andra, men numera ensam eller via TV och dator.

Putnam valde bowlingen, grundbulten i det amerikanska sociala livet, som symboliskt exempel; bowling är fortfarande en stor fritidssysselsättning i USA, men inte som ett uttryck för längtan efter gemenskap. Bowling spelar man ensam, inte i en förening med andra bowlare. Putnams huvudtes är att det sociala kapitalet är nyckeln både till ett samhälles stabilitet och enskilda människors växt. Vi behöver varandra för att växa och mogna. Social isolering är en dålig växtmån, både för människor och stater.

Vad händer med den människa vars enda blickar hon möter kommer ur en TV- eller dataskärm? Lite skämtsamt skriver Putnam att ”den skyldige är TV” som svar på frågan om vem som bär skulden till söndervittrandet av synlig gemenskap. Vad han är ute efter, är att vi ersatt de fysiska kontakterna med en digitaliserad och virtualiserad.

Putnams teorier gäller oss alla. Tekniken utvecklas och idag kan vi både ange och jämföra med varandra hur många vänner vi har på Facebook. Hur många är mycket, undrar jag ibland: 10, 200 eller 1000? En gång var jag med i en SIFO-undersökning där en fråga handlade om hur många nära vänner jag hade. Alternativen var en, två-fyra, fler än fem. Jag minns att jag tyckte det var sorgliga alternativ då, men idag kan jag undra över värdet av tusen vänner på Facebook om blickar aldrig möts och värme aldrig delas. Är artificiell vänskap verkligen möjlig? Och vad menas med att vara vän? Handlar det inte om att våga ge och våga ta emot?

För väldigt många år sedan ledde jag en utbildning där deltagarna fick skriva ner vad de tyckte var det viktigaste i deras liv. En man i Piteå skrev bowlinen. Felstavat men så rätt ändå. Han blev bekräftelsen av Putnams teori; det sociala samspelet får oss att växa och en människa mår bra med andra människor omkring sig. Det handlar inte om parrelation, men däremot om relation och kommunikation. Mannen i Piteå hade knappast tusen vänner, men några verkliga med vilka han kunde dela sitt liv.

Pensionärerna i Härnösand har också förstått vad som är viktigt. Vänskapens verkliga värde ligger i det mänskliga mötet. I rösten, blicken, handen. Inte bara ansikte mot ansikte utan även hjärta mot hjärta. Och tanken, den goda omtanken. Mitt hjärta smälter när någon säger ”jag tänker på dig”. Kanske var det därför jag egentligen aldrig uppfattade något felkastat klot i Härnösand. Omtanken omslöt varje kastat klot.

Nästa gång jag söker upp dem ska jag dra mig närmare för att låta deras vänskap värma mitt liv.
/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 6 oktober 2009 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.