Ordfabriken

Men så trevligt

Jag har en spaning: Trevligheten är tillbaka. Vi ler mot varandra, säger ”hej” i butiken och ”tack” när vi betalar. Ungdomar som går stavgång utan stavar ler mot en mötande medelålders man som gör samma sak. Vi är generösa, insamlingar slår rekord och det viktigaste i livet är att vara en god medmänniska. De flesta vill väl och väldigt få är fiender. Vi går trevliga tider till mötes.

Min spaning fick fysisk gestalt på en jättebutik i Stockholm när vi letade en gasolgrill med mellandottern och hennes fästman. Butiken var så stor att jag slog på vår GPS bara för säkerhets skull. Vi hittade ”grillhallen” och hamnade mitt bland en massa Weber-grillar.

Plötsligt stod han där: Hans från Piteå. Slarvigt iklädd jättebutikens rödrutiga skjorta lutande han sig över en Weber och sa ”ska ni ha en grill är det en sån här ni ska ha”. Vi backade undan, osäkra både inför hans attityd, klädsel och dialekt. Sen pratade han vitt, brett och allt djupare om Weber-grillens välsignelse. Han tittade på mig hela tiden, naglade fast mig som vore vi blodsbröder eller jag hans biktfader. Jag lyckades fästa hans uppmärksamhet på att det var ”ungdomarna” som skulle ha en grill, inte jag och min hustru.

I det ögonblicket drabbades han av trevligheten. Nu ska jag säga nåt som ni inte får säga att jag sagt, sa han, helt omedveten om att han pratade med en lyssnande krönikör i NorrbottensKuriren. Vi har lägstaprisgaranti, och konkurrenten säljer just nu den här grillen för tusen kronor mindre. Så jag kan ordna så ni får den rabatten, plus 10% till. Men säg inte att jag sagt nåt. Köpt, sa vi.

En Volvo S80 rymmer inte en packad Weber, men Hans från Piteå sa att det var inga problem. Du kan hyra ett släp av oss, men jag tycker det är lika bra att plocka grejerna ur kartongen för då slipper du hyra släp. Och förresten, gasoltuben ska du inte köpa av oss utan köp den på ett ställe som ”ungdomarna” har nära till. Men säg inte att jag sagt nåt.

Han lotsade oss ut genom en stängd kassa, ordnade ett oförskämt bra pris trots att kassörskan gav honom onda ögat – han tycktes vara känd inom butiken för sin trevlighet. Vid det här laget hade jag kommit ut som norrbottning så det fanns ett hemligt samförstånd mellan oss. Så trevlig du är, sa jag, när vi hjälptes åt att packa bilen. Trevligt sa han, och släntrade iväg mot kartonginsamlingen.

En spaning ska liksom alla regler ha ett undantag. Detta stavas Posten. En vän stoppade ett viktigt brev i brevlådan men glömde frankera. Hon var hemma hela dagen, skrev en lapp till brevbäraren där hon beskrev problemet och bad honom ringa; det skulle bara ta 30 sekunder att springa ut med ett frimärke. Blomsteraffären bredvid postlådan blev invigd i problemet.

Brevbäraren kom, tömde brevlådan, läste lappen och åkte därifrån. Floristen hann ut och bad honom ringa det där numret för det skulle ju bara ta 30 sekunder att lösa. Det är inte min skyldighet, sa han, och smällde igen dörren.

Posten har lärt sin personal att se skyldigheter men inte möjligheter. Brevbäraren sumpade chansen att bjuda på en trevlighet. Göra livet lättare för någon och därmed för honom själv.

Ju trevligare vi gör det för människor omkring oss, desto trevligare får vi det själva. Eller den som har ska få, som det heter i en annan skrift. Det gäller också trevligheter.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 2 juni 2009 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.