Ordfabriken

Ekande brons och skrällande cymbaler

Hårdrockarna Marduk har varit i Luleå och hällt blod på en tröja där det stod Luleå stift. Waow, superhäftigt.

Mönstret går igen. För 25 år sedan var det populärt att sjunga skrämselsånger mot kyrkan och ju fler som skrämdes desto gällare blev sångarens röst. En tidning ringde mig och frågade vad jag tyckte kyrkan skulle göra, och jag svarade ”krama dom” vilket blev rubriken. Så fort tidningen delats ut den morgonen fick jag ett telefonsamtal där en kille skrek att han skulle döda mig. Waow, superhäftigt.

Låt Marduk leka med sitt blod och sina T-shirts, det är fortfarande en kram de är ute efter. Tristare är det med mer mogna personer som medveten reducerar seriösa tankar till lättköpta poänger och billig retorik.

Häromveckan såg jag Skavlan, programmet som gjort succé i både Sverige och Norge. Stellan Skarsgård var en av gästerna och samtalet gled in på Skarsgårds allmänna motvilja mot religiösa människor. Hur kan de tro att jag ska tro på någon som hävdar att jorden skapades för 6000 år sedan, var hans bärande argument. Jag suckade i soffan, men Skavlan satt tyst. Den som har minsta ambition att förstå vad kristen tro handlar om, vet att det bara är sekteristiska rörelser som hävdar det som Skarsgård använde som en allmän beskrivning. Han argumenterade mot något som knappast finns, en avart och nidbild av kristen tro. Så lätt för honom, så tomt för ett samtalsprogram.

Bredvid Skarsgård satt Alice Bah, som stillsamt leende sa att hon är kristen. Skarsgård såg vilsen ut när Alice blev personlig och beskrev vad bönen och tron betyder för henne i vardagen. Men Skavlan lät allting passera som en paus. Det stumma samtalet avslutades av att Liza Marklund, den tredje gästen, nöp av med kommentaren: För mig är Gud ett manschauvinistiskt påhitt. Waow, superhäftigt.

Billig retorik är svår att bemöta. Skarsgård och Marklund drog ner skratt från publiken, medan Alice Bahs personliga utlämnande avslöjade tomheten. Jag skulle kunna fylla på med exempel från TV-programmet Debatt, där den bärande idén är grälet som underhållning. När Josefsson väl fått folk att skrika i mun på varandra i X antal minuter, avbryter han genom att ta alla i hand. Men att väcka känslor och debatt är inte samma sak.

Det här håller på att bli en TV-krönika. För att komma ur gengren rundar jag av med Paulus som i Korintierbrevet skriver att om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Så vad vill jag säga? Egentligen vill jag uttrycka en sorg över alla samtal som reduceras till tyckande och all argumentation som tar sitt avstamp i falska nidbilder. Hur meningsfull är en debatt utan avsikt att förstå?

Ett gott samtal bärs av kärlek, en vilja att förstå och en trygg medvetenhet om att ingen människa äger sanningen. Den insikten såg jag i Alice Bahs ögon, men saknade den i skratten från publiken och smilandet från Skarsgård och Marklund. En snygg punchline är som en skrällande cymbal medan kärleken är störst av allt.

Tranströmer vet att avsluta alla ytliga debatter: Skäms inte för att du är människa, var stolt, skriver han i Romerska Bågar.
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Är det den insikten som alla slagfärdiga debattörer flyr?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 24 mars 2009 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.