Ordfabriken

Konst och religion

Hur får jag mitt liv att blomstra? I både konsten och religionen finns en ambition att ta frågan på allvar och öppna för svar. Därför är de i grunden goda kamrater, men även i dess förvrängningar lika missledande: Religion och konst som ett opium för folket. Båda kan begränsa och befria.

För ett tag sedan låtsades en elev från Konstfack vara psykiskt sjuk som en del av ett konstnärligt projekt. Hon stod vid Liljeholmsbron i Stockholm för att ta sitt liv, sen togs hon om hand av den svenska välfärden, spottade och slog mot vårdarna och vips så var det ett konstverk. Och nu senast har en annan konstfackelev klottrat och slagit sönder för flera hundra tusen kronor, också det som en del av ett konstnärligt projekt.

Många har debatterat denna märliga reduktion av både konsten och provokationen. Konstfack begår kulturellt självmord, ty vart är konsten på väg om den fnittrande går till sängs både med förstörelsen och ytligheten?

Konst kan förflytta berg och öppna stängda sinnen. För många år sedan, när jag var präst i Bergnäskyrkan i Luleå, genomförde vi några konstprojekt. Det ena handlade om att sex konstnärer skulle gestalta en del av kyrkoåret, det andra att gestalta varsitt moment ur gudstjänsten. Marianne Öqvist var konstnärlig ledare och den som bar projekten hela vägen. Vi hade vernissage och temakvällar och mitt minne säger mig att konsten sa mer än alla mina predikningar.

”Vad är det i hörnet”, frågade tant Sigrid på ett av vernissagen. ”Vad ser du i hörnet”, frågade konstnären. ”En fågel”, så Sigrid bestämt. ”Jamen, då är det en fågel” sa konstnären lika bestämt. Konsten uppstår i betraktarens öga, precis som tron har sitt fäste i den troendes hjärta. Vad konstböcker och bekännelseskrifter säger har i den meningen liten betydelse. Konsten ger oss mod att tolka.

En konstkritiker från en annan tidning kom förbi för att betrakta det hela. Då var Bergnäskyrkan fylld av autentiska trafikskyltar. Konstkritikern blev inte så provocerad av konsten, men desto mer av att ingen i kyrkan tycktes bli provocerad. Min och tant Sigrids reaktion stämde inte med hans förväntan på hur kyrkan borde reagera. Han förstod inte att konstnärerna redan lärt oss att se djupare än den ytliga provokation han själv fastnat i. Kanske var problemet att han bara betraktade.

Naturligtvis skönmålar jag projekten, men i mitt hjärta lever konstnärernas glöd. Marianne valde ut de medverkande, med en känsla för deras mod att tänja gränser och insikt om trons mysterium. Vi var överens om att provokationen inte har något egenvärde och att det är så lätt att underskatta djupet hos den reflekterande människan. Vi hade tant Sigrid för våra ögon redan i planeringen och när Sigrid fällde sin kommentar förstod vi att projektet lyckats. Kultur, precis som tro, handlar om öppnade hjärtan Herre oss giv.

Marianne Öqvist fortsatte tolka livet, även när döden flåsade henne i nacken. Några av hennes vackraste och mest uttrycksfulla konstverk blev hennes sista. Kanske är det så att odödlig konst skapas av den konstnär som vågar öppna sig för livet.

I det perspektivet är Konstfacks senaste spektakel så billiga, så hånfulla mot de konstnärer som vill öppna upp för en djupare förståelse av livet. Och så tomma för alla människor som anar hemligheterna och längtar efter mod att uttrycka dem.

/Gunnar Sjöberg,


Publicerad den 24 februari 2009 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.