Ordfabriken

Aldrig, aldrig mer

Tretton dagar efter jul kom de vise männen fram till barnet i Betlehem, det barn som kallades Fredsfurste. Männen var så visa att de lurade Israels kung Herodes. Han fruktade barnet, anade att det skulle vara början på ett maktskifte av annat slag. Han krävde att de skulle avslöja platsen för födelsen, men de sa ingenting och tog en annan väg tillbaka. När Herodes insåg att han blivit lurad tog han det säkra före det osäkra; ett blodbad utan like, då varje pojke under två år dödades i Betlehem och dess omgivning.

Det finns ett fasansfullt mönster som går igen. Ganska precis 2009 år senare iscensätter den israeliska staten ännu ett blodbad. Nu några mil söder om Betlehem, i den ockuperade del som kallas Gazaremsan. Rädsla är fortfarande den yttersta kraften, i dåligt sällskap med hämndbegär och modern systematik. Fös ihop 1,5 miljon människor på en yta av 40 x 10 km, bygg en mur omkring och skicka in stridsflygplan och marktrupper.

Israels gåvor till det palestinska folket är inte guld, rökelse och myrra. Det är död, mörker och fasa. Det heliga landet skändas av dess ledare.

Jag pratade nyligen med några nyvunna sydafrikanska vänner. De berättade om många och märkliga band mellan Israel och Sydafrika under apartheidsystemets tid. Idag är banden brutna. Never, never and never again shall it be that this beautiful land will again experience the oppression of one by another. Så har Nelson Mandela lovat och det står skrivet i sten vid hans staty i Waterfront, Cape Town.

Sydafrika, med alla sina problem, andas en vilja till försoning inspirerade av ledare som Tutu och Mandela. Till och med i kåkstäderna lever glädjen och den goda viljan.

Israels och Hamas ledare är däremot fångar i sitt hat. Den israeliska staten, understödd av rika amerikaner, har förädlat apartheidsystemet. Åtskillnad är modellen: Isolera dem du fruktar, mura in dem och stjäl alla naturtillgångar. Dränera Västbanken och Gazaremsan på intellektuella och arbetstillfällen.

Där hoppet lämnat flyttar terrorismen in, och det är vad som skett bakom muren. Hamas raketer är lika fel som Israels bomber, men en logisk och rimligen förutsedd konsekvens av ett ledarskap som inte vill fred.

Barnen blir brickor i detta cyniska spel. En flicka som bor i en raketbeskjuten israelisk by sa: Jag tror att barnen i Gaza är rädda. De har ju inte gjort något. Men det har ju inte jag heller.

I barnets klarsynthet gömmer sig hoppet. Men vem hör hennes röst när bomberna faller?

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 13 januari 2009 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.