Ordfabriken

Just nu

Jag har gått med i Facebook. Ja, jag vet. Det är två år försent, jag lämnar avtryck efter mig som aldrig kan raderas och FRA kan spana rakt in i min ensidiga vardag. Ärligt, jag bryr mig inte. Det är kul med Facebook, denna dagboksinspirerade klottervägg på Internet.

Vad gör du just nu, är den fråga som möter varje Facebookanvändare när datorn slås på. Den som tar frågan på allvar dras in i ämnet mindfulness. Vad gör du just nu? Inte imorgon utan i detta andetag? Enda svaret är ju egentligen att jag andas, eller möjligen funderar på vad jag gör just nu. Men frågan är bra och tar ofta lång tid att svara på just för att det är så svårt att veta vad vi gör just nu. Inte förr, nyss eller sen. Utan just nu.

Oavsett Facebook så är det en bra övning. Fråga dig lite oftare vad du gör just nu. Då kanske du slipper upptäcka att du springer med tandborsten mellan disken, badrummet och TV-programmet. Eller lyssnar på en arbetskamrat samtidigt som du tänker på det mejl du måste komma ihåg att skriva och vad det nu var ni skulle äta till middag ikväll. Benämnandet är en nyckel, det förvandlar en oklar känsla vad vi håller på med till en trygg insikt och medveten närvaro. Sätt ord på vad du gör just nu och du ska upptäcka både vad mycket du gör och hur vilsamt det kan vara att göra just det.

För ett tag sedan mötte jag författaren Björn Ranelid. Ja, jag vet. Linda Skugge har spottat på honom i en massa Expressen-krönikor, Robert Gustafsson har skrivit plumpa skämt och han pratar provocerande mycket om sin egen skicklighet. Problemet är att han är så skicklig. Begåvad, kunnig och en fantastisk ordkonstnär.

Orden rann ur hans mun, alla försök att anteckna var meningslösa. Han åmade sig, vädjade om att få möta vår blick, krävde vår uppmärksamhet. Jag följde med honom i ett andetag som varade 45 minuter. På nåt märkligt sätt lyckas han vara närvarande i varje ögonblick och därmed bli en verbal tolkare av det som sker i stunden. Det var hisnande, utmattande och stärkande. När jag kom hem kunde jag inte återge nånting av vad han sagt, bara att det var vackert och omtumlande. Titeln på boken jag köpte påminde mig; Bär ditt barn som den sista droppen vatten. Det är livet han pratar och skriver om.

Björn Ranelid signerade och dedicerade boken till Hugo, som också kan leva just nu utan att ens veta om det. Kanske barnen är de klokaste, tänker jag medan jag låter mig bli sedd. Och uppslukad av den medvetna närvaro som finns inom oss alla men blir som klarast i barnets blick.

Gunnar Sjöberg


Publicerad den 4 november 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.