Ordfabriken

Sparka på mörkret

När mörkret börjar bli som störst har jag döpt Hugo och vigt vänner. Mörker skall med ljus besegras. Vid vigseln citerade jag kanadensaren Bruce Cockburn: You gotta kick at the darkness till it bleeds daylight. Ljuset finns där och kommer alltid att segra. Det gäller bara att sparka fram det, våga se mörkret men bekämpa det. Maja och Jimmy, de jag vigde, är hjältar i sammanhanget.

Hemma har vi ett kuddberg i sovrummet. En massa kuddar man kan kasta sig i och låta sig bäras av. En vacker tanke är att det mjuka bär bättre än det hårda. Vem kastar sig handlöst på ett stenberg?

Kuddberget blir en bild för tillit; att förvänta mig andras goda intension ger mig mod att vara sårbar. Alla är vi omgivna av människor som vill väl, det gäller bara att upptäcka dem och våga luta sig mot dem. Det finns ett kuddberg för var och en.

För några år sedan stod jag i Kaplansskolans aula i Skellefteå tillsammans med Inger Aasa Marklund. Inger är en annan hjälte i detta sammanhang, hon lever inte längre bland oss dödliga men hon var en mästarinna på att sparka på mörkret för att få fram ljuset. Det var prästmöte i Skellefteå och jag och Inger skulle presentera den bok vi skrivit tillsammans på uppdrag av biskop Rune.

Mitt hjärta slog tunga och snabba slag. Till saken hör att Kaplansskolans aula just den dagen och i det andetaget hade världens mest sluttande läktare. Som ett svart berg reste sig stolarna med 350 svartklädda prästkollegor från Norr- och Västerbotten. Det svarta höll på att falla över mig, kväva min tynande veke. Så var min känsla, det spelar ingen roll att det säkert inte stämmer rent arkitektoniskt eller faktiskt. Känslan var att jag tror att jag dog.

Men istället för att bita ihop erkände jag min känsla: Här står jag, inför 350 präster, och är livrädd istället för lugn. Hur märkligt är inte det, för jag är ju bland vänner. Eller? Och hur sorglig är inte känslan av att vara ensam bland vänner?

I min romantiserade version av denna stund fortsatte sedan samlingen med att jag och Inger presenterade boken. När utfrågningen skulle ta vid blev den ett delande istället för ett förhör. Väldigt få anklagade oss för att ha fel men väldigt många delade med sig av en liknande känsla av ensamhet.

Störst är den ensamhet man kan känna bland vänner. Men vännerna är egentligen ett kuddberg, släpper vi fram det mjuka så bär det. De flesta vill väl och allt kommer att bli bra. Till dess får vi sparka på mörkret tills det blöder ljus.

Gunnar Sjöberg


Publicerad den 21 oktober 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.