Ordfabriken

Ett nytt liv

Som tur är finns saker och händelser som kan slå omkull oss, få oss ur balans fast vi trodde vi både vuxit klart och vuxit fast. Cykel-Emma kan ta silver i OS och som någon sade; från den dagen är hennes liv sig inte likt. Men vi behöver inte ta medaljer – kärleken har samma effekt, livet blir sig inte likt när vi väl har drabbats. Något eller någon som får våra hjärtan att pumpa på ett annat sätt. Något eller någon som vänder upp och ner på det invanda och blåser in nytt liv även hos en medelålders man.

Hugo har den effekten på mig. Första barnbarnet och rent objektivt sett ett av de allra vackraste barn… åtminstone i mina ögon. Snälla, fortsätt läsa om du kommit hit – jag ska inte förfalla till privata utgjutelser om en lycka inte alla kan dela. Och resten av höstens krönikor ska inte handla om Hugo (inte alla…). Men jag måste få skriva det nu, för sen 080708 är mitt liv sig inte likt.

Jag tar vara på varje chans att besöka Hugo, jobbet känns i sanning relativt och hemma har vi fått ett helt nytt samtalsämne. Ogenerat visar jag bilder för vänner och hör en stolthet i min röst som det var längesedan jag hörde. Livet är sig inte riktigt likt.

Kanske är inte ens jag mig lik? Jag har skaffat en skärmsläckare med foto på barnbarnet, en vanlig känslomarkering jag aldrig egentligen förstått mig på. Snart skaffar jag kanske en musmatta med foto och beställer ett sånt där bankkort med ens favoritmotiv på. Förresten, har inte mitt tonläge blivit ljusare och mina ögonbryn ständigt höjda? Som när jag förr i tiden tränade signatur klottrar jag nu tankspritt ner ordet ”farfar” på ett papper och något händer med mitt hjärta bara då.

Tack och lov att vi fortfarande kan slås omkull. Ett nyfött barn kan få en vuxen att falla raklång. Den som tror sig ha sett allt kan aldrig stirra sig mätt på ett sovande barn och den som slutat skratta kan inte hindra ett ständigt leende.

Som sagt, det är inte bara Hugo som har den effekten. Tänk om livet är fullt av människor och händelser som kan förvandla oss? Isåfall är den viktigaste bön vi kan be en bön om bevarad nyfikenhet och öppenhet. Och mod att bejaka förvandlingen.

Inte undra på att Jesus sa att vi måste bli som barn. Det är då vi är som mest mänskliga och i barnets närhet är livet som vackrast och skörast. Saknar vi barn omkring oss så finns det kvar inom oss, hur vuxna vi än är.

I barnets blick möter vi vårt eget djup; det sköra, vackra och mänskliga. Den som vågar möta blicken återfinner sig själv.

/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 26 augusti 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.