Ordfabriken

Växlande molnighet

För länge sedan var en kompis och lyssnade på ett föredrag av Göran Kropp, den numer avlidne äventyraren. Han skulle berätta och visa bilder från ett av sina stora äventyr så förväntan var stor. Vad jag minns av kompisens recension var att det bara blev för mycket. Redan vid andra bilden sa Kropp ”Kanon” om upplevelsen och så fortsatte det resten av föreläsningen. Det fanns inga andra superlativ, allting var ”kanon” med undantag för det riktigt fantastiska som var ”kanooon”. Om jag förstod min vän rätt så gällde det att hålla koll på vokalerna för att förstå nyansen…

Samma sak för länge länge sedan då en vän (inte samma) gifte sig och öppnade paketen inför gästerna. Redan vid det första lakansetet sa han ”otroligt” vilket visade sig vara ett misstag. Vid det åttonde lakansetet så var det bara att fortsätta med ”otroligt” men låta vokalen förhöja upplevelsen. Sen dess säger kompisgänget ”oooootrooligt” ibland, som en gemensam upplevelse av superlativens begränsning. Kompisen förstår och är fortfarande kompis för med vänskapen som band tål det mesta att skämtas om. Dessutom har han fyllt femtio, därmed kommit hem och fått mod att skratta åt det som varit.

Lärdomen är att det gäller att spara på de riktiga superlativerna. Om en fjällbäck är kanon, vad är då helt underbart? Om ett lakan är otroligt, vad är då själva bröllopet? Om jag älskar Corn Flakes, vem vill jag då leva med till dess jag dör?

Allt väl, brukar jag ibland säga som någon slags märkligt retorisk fråga vid mötet av ett bekant ansikte. Njae, sa en medarbetare för ett tag sedan, den frågan är för stor att besvara. Det var också en påminnelse om ordens valörer. Vem kan egentligen bejaka att allt inte bara är bra utan rentav väl? Vem vågar antyda att livet är ett paradis?

Allt gott är en vanlig strof i mejl, men är det verkligen en rimlig önskan? Kan någon levande människa ha allting gott? Är det inte så att inom oss alla bultar ett fjortonårigt hjärta som undrar om det funkar? Ha det okej låter som en rimligare önskan.

Nu skriver tidningarna att det ska det bli en kanonsommar med kanoonväder och jag undrar; behöver vi inte växlande molnighet rent generellt? Det där med att hela färgskalan ger perspektiv och att efter sol kommer regn. Å andra sidan vore det helt underbart att somna varje kväll och veta att imorgon blir det lika kanon och otroligt åtminstone vad gäller vädret.

Nåja. Nu får vi lossa på knapparna och drivas av solenergi ett tag. Det där som återstår tar vi till hösten.
/Gunnar Sjöberg


Publicerad den 10 juni 2008 under Norrbottens Kuriren, tema Insikt.